Jag var inget ljus i skolan för jag hade svårt att inte drömma mig bort. Jag var underlig, en tänkare och jag passade inte in. Ändå var jag aktiv, sportig och skitduktig på handboll, fotboll, pingis you name it. Ändå blev jag vald sist på rasten när vi skulle spela fotboll, konstigt kan ju tyckas.. jag kunde kicka 60 gånger upp och ned med en boll när jag var 8 år..

Jag skrev alltid. Jag har kvar mina dagböcker, mitt första dikthäfte. Om det inte blivit förstört eller borttappat i någon av våra oändliga flyttar. Så skrivandet har alltid funnits med mig. Musiken har alltid funnits oxå, att lyssna. Däremot slutade jag sjunga när jag någon gång i tvåan rycktes med av låten så mycket att jag ställde mig upp och bara sjöng! Som jag minns det så tystnade alla och jag slutade. 

Min största dröm är att få skriva en bok, eller en diktsamling. Men jag tror inte på mig själv tillräckligt mycket ännu. Jag tror inte att jag har förmågan att skriva något ingen annan ännu har. Jag har fått för mig att jag måste gå i skola, lära mig ditten och datten först. Kanske jag sätter upp dom hindrena för mig för att inte skriva, vad vet jag? Ja, jag har alltid skrivit och jag ska försöka leta upp mina äldsta dikter. Jag har en i huvudet, inte hela dikten men några rader av en dikt jag skrev i 3:an tror jag.

Jag vill ha fred på våran jord

jag vet att jag talar med stora stora ord.

Men vi kan förstöra land

och vi kan förstöra hav

men det var inte den sorts styrka

gud oss gav.

Styrkan han gav var att kunna älska,

att kunna älska varann.

Det är en känsla så stark, så oerhört sann..osv osv (skratt)

Nu måste jag vila, Maxen sover. Han mår lite bättre men äter inte riktigt. Evs mår oxå mycket bättre och har fikat med oss nu ikväll och fått i sig lite.. Tack alla ni som skrivit idag, ni värmer vår vardag..*bugar*

//Annelie

Fick en utmaning av Skogshuldran, hon har en jättetrevlig och intressant blogg, gå gärna in och kika! Mina svar finns här!

//Annelie

Jag kommer inte igång med något. Fastnade i telefon med Zuzzi. Hon är alltid lika rolig att prata med och hon är en underbar människa, vän och arbetskamrat! Tack för skratten kompis!

Läste igenom kompendiumet (stavning?) med mina dikter igen. En del av dom är nog lite hemska tror jag. Kan det vara för hemska och djupa för att lägga ut här?

Jag får fundera vidare på det.

Min vilja,

din tro, på vad livet sår.

Liv speglas och andas hopp.

Mänsklighetens värme rasar

murar av kyla byggs.

Ingen vill se vad vi känner.

Vi vet

vi vill

och vi tror.

Vi bygger våran rosengård

där dofter av kärlek odlas,

gror.

Välkommen in

i tidens skydd.

Andas.

Lev,

blott ett ögonblick,

i total renhet, ärlighet.

Säg hej till ditt hjärta.

                                                                       © Annelie Hallberg

Jag ryckte upp Kärleken. Det var inte bara socker som behövdes utan även Proviva, lite kex, cola och sånt. Smög in i Olivers stuga som dottern barrikerar när han inte är nära och frågade lite försiktigt om hon kunde tänka sig att passa lillebror. Han hade ingen som helst lust att klä sig och åka med. Gulliga hon kom in vi kunde åka iväg.

När vi kommit ungefär halvvägs till ICA MAXI ringer min mobil. Jag tror självklart att det är Maxi men det var Dottern som viskar fram att hon kräkts igen. APSKIT! Precis vad tanten på sjukvårdsupplysningen sa, att det kan börja om igen. 

Nä, nu fortsätter jag rensningen här hemma och när Maxen orkar ska vi ut han och jag för lite frisk luft!

//Annelie

Morgonen har inte börjat sådär jättebra. Jag vaknade till och fick syn på kärleken bredvid mig, mumsigt, nja. Han är heldålig. Han har någon gång under natten fått hög feber, försökt väcka mig vilket tydligen har varit omöjligt. En sjuk karl, ja, här brukar det betyda vansinniga kärleksförklaringar och underliga myspysförsök. Han blir helt personlighetsförändrad när han blir sjuk (skratt).

Maximilian mår inte heller sådär bra. Inga mer kräkningar och magen är ok. En aning feber har han. Men illamåendet vill inte ge med sig och han ser fortfarande väldigt blek ut. Jag ringe sjukvårdsrådgivningen och troligtvis har han fått obalans i kroppen och förlorat för mycket salter etc så han behöver mer vätska och vätskeersättning. Hon sa att den fördömda V-K sjuka kan börja om! Skulle just göra en egen vätskeersättning och inser att vi inte har socker i detta hus, jävlar!

Jag har inget körkort, kärleken är utslagen och ICA på byn är med all säkerhet totalstängt!

Nu gäller det att mamma Annelie håller sig frisk och utarbetar en plan.

//A

Jag har nu blivit utmanad av tre stycken och de är "stort och smått", "Truddelutt" och "Heavenladyn"

Let´s do it!

Mina 6 favoritprogram:

• CSI -Måndagar kl. 21:00 är heliga!
• Grey´s anatomy -Vilken kärlekshistoria...
• Medium -Tänk om man drömde så!
• Animal cops -På animal planet
• Mannen som talar med Hundar -Är han hund eller?
• Efterlyst 

6 saker jag gjorde igår:

• Städade
• Kopplade in stora datorn
• Kramades mycket
• Pratade med storsonen
• saknade storsonen
• Firade tolvslaget utan raketer

6 favoritrestauranger: Vi går VÄLDIGT sällan på resturang!

• MC Donalds
• Vegabaren
• Pizzerian där vi bodde förut
• Där vi åt när vi förlovade oss
• Farmors kök (mums)
• Pizza Hut 

6 saker på min önskelista:

• En frisk familj
• Förståelse bland människor
• Att fler öppnar sina hjärtan
• Bättre ekonomi
• Kärlek
• Ett långt liv            

Jag skickar utmaningen vidare till: Zuzzi (gsd), NAOM, MissC, Christina, Micke och Yvonne

Dessa bloggar läser jag minst en gång om dagen, härliga människor!

//Annelie

Ps: Ett litet tillägg. jag läser ALLA bloggar i min länklista varje dag..

Jag saknar min son. I 14 år har vi firat tillsammans. Nu i år bröts den kedjan. Det värker i hjärtat på mig. Det har hänt så mycket det senaste halvåret. Jag har inte hängt med. Ena dagen är mina små små, nästa dag är de stora med "egna" liv och kärlekar. Här sitter jag, som en geleklump av ångest på golvet och ropar "stoppa tideeeeeeen"!

Nu funkar det ju inte så och jag har ju som sagt var fått insikten, (finns att läsa HÄR för nytillkomna läsare och handlar om frigörelsen mor/son) Jag överlever men det känns tomt ikväll...

Detta har varit ett omtumlande år. Fort har det gått. Jag har varit föräldraledig på fredagar sedan juni, inte haft någon hjärnhinneinflammation, inte varit i England (skratt).

För 17 år sedan firade jag och kärleken vår första nyårsafton tillsammans. Jag frågade honom härom dagen om han mindes vad jag hade på mig. Han överraskade mig genom att berätta EXAKT vad jag hade på mig, vad han hade på sig och VAR vi var. Nu snackar vi om en man som inte ens kan sina barns personnummer..

Jag ser fram emot 2009...

//Annelie

Vad glad jag blir av era fina kommentarer, tack! När jag är redo lägger jag ut fler. De härstammar från en tid i mitt liv då jag inte var lika trygg i mig själv som jag är nu. Det är många insikter sedan som jag skrev det mesta av det jag skrivit. Det är skönt att kunna se tillbaka, minnas, känna och framför allt SE det jobb jag har gjort, inom mig.

Vi ska smyga iväg till ICA MAXI snart. Sprita händerna innan jag går in i affären, använda kortet, inte ta på någon men vi behöver handla.. Snart har det gått 48 timmar sedanVK-sjukan, usch!

Nu börjar det ta form här hemma. Stora datorn är ihop kopplad igen, vi kan sitta i köket och äta. Ännu är det dock mycket kvar..

//Annelie