Igår slog det mig. Det slog mig hårt och brutalt. Jag fick en insikt slängd i ansiktet utan förvarning. Jag väljer att berätta om den för jag tror att fler än jag kommer att gå igenom vad jag just gör.

Min son, min klippa, min kärlek. Han har vuxit upp till en ung man på 15 år. Det är en varm och känslig kille som alltid har varit väldigt öppen och glad! Han frigör sig. Han frigör sig brutalt och tänjer på banden som håller oss samman. Jag är inte längre hans allt, hans stora kärlek han skulle gifta sig med och aaaaaldrig lämna, ens för en sekund! (sagt någon gång i femårsåldern).

En ny kvinna har klivit in i hans liv, i hans hjärta. Jag trodde jag var hel med det, jag trodde att jag var en sådan där "modern" mamma med milsvidd acceptans. Jag hade fel. Inom mig kan jag känna mig lämnad, sårad, sviken. Det är inte längre bara MITT jobb att trösta, krama och hålla om.

Det har påverkat mig mer än vad jag har förstått sista tiden. (Tjejen han har är jättegullig!!)

Det har gjort mig nästan svartsjuk i bland då jag har utnyttjat min makt som förälder. Vrålat och gapat. Gråtit och skrikit. Jag kan ju med lätthet säga att storsonen har erfarenhet av "krävande kvinnor" numera vilket jag inte är det minsta stolt över.

Att allt detta sammanstrålar med annat "strul" har inte gjort situationen mycket bättre. Kanske hade denna brutalt smärtsamma insikt drabbat mig lite tidigare om inte allt hade hänt samtidigt? Jag kanske hade känt eller "sett" det tidigare, vad vet jag?

Jag har tur. Mitt hjärta är öppet, mitt sinne likaså. Jag tar emot denna insikt med kärlek och lättnad. Äntligen kan jag slappna av och vara den mamma jag nu ska vara. En tonårsmamma. En klippa och ett bollplank. Min roll är reviderad och nu ska jag växa in i den, med värme, kärlek och med kraft!

Jag höll min son i handen idag när jag berättade för honom hur jag känner och hur jag har funderat. Det var ett känslofyllt ögonblick. Starkt och vackert. 

När jag ser in i hans ögon ser jag mig själv. Så lika. Jag är så stolt, så oerhört stolt över att få vara HANS mamma. Nu bygger vi vidare från här och det känns nu både spännande och häftigt...

Min bästa "payback" fick jag förra veckan då han la sina händer på mina axlar, såg mig allvarligt in i ögonen och sa: - Mamma, du måste förstå..ALLA har inte en mamma som du, du måste förstå det...

//Annelie

Ps, jag hittade detta inlägg via en kommentar på en blogg, jag MÅSTE länka till den...  Har glömt vad bloggen hette men LÄS HÄR

 

NIni

3 december 2008 21:08

Så underbart skrivet. Och vilken underbar mamma till en underbar ung man!

http://nini.bloggagratis.se

 

stort och smått

3 december 2008 21:26

Jag får tårar i ögonen av att läsa det du skriver. Du skriver så bra....! (tänker på mig själv, och min son om några år... ont i hjärtat...)

Tack för kommentaren!!! Jag har svårt att tro att du kan vara blond! Men det gläder mig att jag inte är ensam!
;-)

Stor kram till dig, du härliga människa!

http://agneta.bloggagratis.se

 

Yvonne

3 december 2008 21:30

Finns bara ett ord för det: KÄRLEK!

Kram

http://yvonnes-blogg.bloggagratis.se

 

susanne

3 december 2008 21:41

hej tack för komentaren hos mig.. ja det du skriver är så sant så starkt skrivet.. livets cykler är många gånger hårda.. men styrkan sitter i att själv ha insikt om varför man reagerar som man gör.. kärlek ..det starka som driver oss.,,

http://supermamman.bloggagratis.se

 

Christina

3 december 2008 21:56

Så bra skrivet, blev rörd..
såg mig själv i samma scenario om några år..
Vilken supermamma du e!Stor kram

http://leonletizia.bloggagratis.se

 

Nini

3 december 2008 21:59

Hej!
Du får jättegärna länka till mig! Vilken ära!
Får jag länka till dig?

http://nini.bloggagratis.se

 

Paula

3 december 2008 22:12

Oj så fint skrivet. *ler*

Tänk om man hade haft en mamma som du när man var tonåring. :-)

Ha en trevlig kväll, kram.

http://lso.bloggagratis.se

 

M.

3 december 2008 22:49

Underbart. Det är ovanligt att läsa att någon skriver så vackert om sina barn. Jag hör aldrig någon beskriva barnen som du gör. Det är oftast lite raljerande om våndorna att vara förälder. Lite med glimten i ögat, och det är både okej och kul, men... Du sticker ut! Helt underbart!

 

MissC

3 december 2008 23:25

Försöker se tangenterna mellan tårarna..!!
Den där upplevelsen och känslan har jag fantiserat om.. Och som du tänkt att jag kommer var öppen å "modern". Men troligen sitter jag där sen, som du i samma sits..!
Det är visserligen ett gäng år kvar.
Du berörde verkligen med din berättelse.
Starka kvinna!!!!
Han är lyckligt lottad!

Kram

http://missc.bloggagratis.se

 

Annelie

4 december 2008 06:37

Tack för alla fina kommentarer, de berör mig väldigt djupt. Jag måste få säga att jag frågade sonen innan jag skrev allt detta om det var ok med honom. det var det och han har läst det själv. Dessutom skickade han länken till sin tjej... Det kändes rätt att skriva detta...Kram och tack!

 

Cina

4 december 2008 07:30

Oj så gripande detta vara att läsa, tåra blandas med näsdropp....=))

Tyvärr så har man ju bara sina barn till låns. Man har nog lite svårt när de börjar kliva in i en annan roll.
Vet hur jobbigt det var när min son flyttade hemifrån usch o fy!

Kramen

http://heavenladyn.bloggagratis.se

 

rosalucia

4 december 2008 09:24

Du är SÅ klok!!!!Härligt att få dela dina tankar....

http://rosalucia.bloggagratis.se

 

M.

4 december 2008 10:39

Nänä! Mina guldgossar kommer ALDRIG att växa upp och flytta!

;)

 

svägerskan

4 december 2008 21:33

joru -älskade svägerska. Du är bra, du kämpar, våra relationer till andra, svårt. Livet, kostar, underbart. Förpliktelser, överraskningar fina ord -skönt, underbart. Ändå, våga älska, våga mötas. Stort. Du kan, barnen kan, vi kan. Familjen, vår familj. Du och jag, min vän, svägerska.
Vi ses i morgon?!

 

Annelie

4 december 2008 22:09

Älskade svägerska..Du är så sann, så äkta. Vår familj, vårt allt. Du och jag, det är verkligen du och.

Vi ses VERKLIGEN i morgon!

http://annelieh.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Häng med mig nu, till min nya "borg"! Bloggagratis har ett speciellt ställe i mitt hjärta, alltid!    Men mina vänner, jag är inte längre än ett klick iväg, så ni som fortfarnade vill ha mig i er länklista, ändra.. (skratt)  http://anneliehb.blogspot...

Jag fixar och donar lite. Internet har legat nere typ..*suck*  Jobbet gick bra idag även om jag fortfarande blir helt slut efter 4 timmar..   Nu ska jag fixa lite med min nya sida.. Sen ska jag läsa hos er för glatta livet, saknar mina bloggisar..kra...

Solen lyser åter i mitt trötta hjärta. Klumpen är väck liksom tårarna och jag har ofattbart gått hel ur denna storm, igen. Jag har lärt mig massor. Olidligt vore det annars, om jag inte lärde mig något när hjärtat är sådär urvridet och ur funktion.  ...

Jag fular mig och tittar in från jobbet. Har tagit en kopp kaffe och nu är min mask tillräckligt hård för att jag inte ska brista ut i de förfärliga tårarna, här, på jobbet.   Ikväll, när alla somnat. Ikväll, när allt stillas, ska jag plocka av mig ...

Det sägs att utan de dåliga dagarna uppskattas inte de bra. Kanske stämmer det. Jag är helt känslomässigt dränerad och måste återhämta mig. Det har blåst rejält och i vanliga fall brukar jag resa mig rätt så fort. Jag är så förbannat känslig. Aldri...