Herrejösses, ska det vara såhär? I 30 år till. Jag är helt slut och idag har vi varit 4 barn på 3 personal. Hur kommer det då inte att bli på torsdag när vi med all säkerhet är full grupp. Jag är inte ämnad att jobba. Passa tider och inte göra vad just JAG vill för stunden är inte riktigt min grej. Lyxhustru eller lottomiljonär skulle passa mig bättre.

Vattnet är åtgärdat. Kärleken ringde på eftermiddagen och talade om att precis när han var redo att ta fram motorsågen och SÅGA upp golvet eller grunden för att komma åt rören så släppte det på. Tur tänkte jag.

Storsonen kommer hem snart, har inte träffat honom på en vecka nu. Vi ska äta middag tillsammans alla vi fem. Tur det för jag är riktigt hungrig...

//Annelie

Helt otroligt. Ledigheten är över, finito, gone. Det känns som om det vore igår den började. Huset är kallt och jag får inget kaffe. Vattnet har frusit. Vi har inget vatten!

Det började igår, att det frös till toaletten och duschen. Älsklingen fixade det självklart (han vågade inget annat). Nu när jag kom upp, halvsovandes och helt färdig efter att ha sovit bara ett par timmar, så har vattnet frusit även i köket. J-a skit ärligt talat. Hur F-N ska han fixa det här?

Jag är trött, grinig och kaffesugen. Stackars Zuzzi, min kära arbetskamrat,jag får ringa och be henne inte glömma att sätta på kaffet och be kärleken skjutsa upp mig nu!

//Annelie

Jag sitter här och skrattar! Jag fick ett mail ifrån min mammas granne som brukar titta in här, då och då. Ett mail fullt av härliga bilder och tankar.

Ta EN onödig risk någon gång!

     "Tro på dig själv"

"Försök alltid hjälpa en vän i nöd!"

 Härliga bilder, tack Lillnettan!

//Annelie

Efter mycket tjat kom vi faktiskt ut med Maxi. Han har förlorat i vikt och är väldigt trött och behöver få igång aptiten. Idag åkte vi till en annan del av nationalparken, härligt!

Här ser vi hur en bäver farit fram. Så kul att bara prata med Maxen..

Det här är väldigt typiskt för Maximilian. Helt plötsligt fick han för sig att sätta sig ned, hyssade på oss och lyssnade på skogen. Bra vana tycker jag.

Kommer ni ihåg den stora branden vid Tyresta By -99? Här ser man var elden härjade fram även om nu liv återkommer. Det var lite spooky faktiskt men ändå vackert..

Nu ska jag läsa igenom alla härliga kommentarer.

//Annelie

Ibland önskar jag att jag hade en videokamera. Maxi pratar ofta, mycket och länge. Många gånger är det otroliga klokheter som kommer ur honom. Detta är kanske inte klokt men får mig att fnissa. Maxen står och hoppar i köket med en medecinspruta fylld med vätskeersättning. Jag undrar vad han håller PÅ med och han svarar..

- Mamma, jag är ju så VERNÖS!!!

Lite senare när han ser reklam på tv om mat som han då inte kan äta:

- Mamma, byt kanal jag blir MJUTAD!!!!!

Dessa små guldkorn får mig att orka vidare. Lugnt och säkert lotsas vi igenom denna lilla "katastrof". Idag SKA vi ut. Vi ska inte beblanda oss med folk men vi måste verkligen ut.

//Annelie

Dessa utsedda bloggar är osedvanligt charmerande och söta, inte upptagna av utmärkelser och själviskhet.

Syftet är att sprida vänskap. Vårt hopp är att nya vänskapsband kommer att knytas mellan dessa bloggar, ju mer utmärkelsen sprider sig.

Var snäll och ge lite extra uppmärksamhet till dessa!

Jag satt uppe sent i går. Jag klickade mig runt och fann en blogg jag tyckte var intressant. Jag lämnade en kommentar och fick en tillbaka. Idag har jag fått en award därifrån, Magdalena med bloggen som heter "När tankar blir till ord". (Bara bloggnamnet fick mig att klicka mig in). Titta gärna in hos henne. Jag är så imponerad. Hon har förverkligat sin dröm och skrivit en bok som du kan köpa och som just nu ligger på top sjunde plats!

Hur kan det komma sig att jag, just nu, i denna stund i livet hittar just DEN bloggen med lösningen på "min dröm att publicera en bok eller min diktsamling"? För mig är svaret enkelt. Jag sänder ut mitt hjärtas önskan och får svaret tillbaka. Nu är det upp till mig. Ska jag ta steget ut eller inte? Människans fria vilja.

Skulle någon av er köpa min lilla bok om det blev av? Finns det verkligen intresse för det? Minimum för att få en pocketupplaga är 50 sidor, jag har inte 50 dikter. Det innebär att jag måste börja skriva igen, ta tag i orden inom mig.Jag har mycket att tänka på just nu, glädjande tankar, härliga tankar, svåra tankar.

Maxen är i säng nu och läser lite. Jag tinar räkor, rostar bröd och tänker slå mig ned i soffan med en cider och kolla in körslaget. Så får det bli ikväll, ja, så får det faktiskt bli...

 //Annelie

Här knallar det på. Maximilian har knappt lämnat soffan utan ligger bara. Vi får i honom vatten, lite vätskeersättning, lite banan, blåbärsoppa. Det jobbiga är att han är så tunn och att var det redan innan denna sjuka.

Såhär ligger han bara... plutten, det måste vända snart..!

Jag bläddrade igenom lite kort på datorn. Fick syn på ett på storsonen som liten, kanske i Maxens ålder. Vad jag saknar honom. Han har inte varit hemma sedan dan före nyår, det börjar bli länge nu. Kommer jag någonsin att vänja mig? Tror nog det men ändå. På måndag kommer han hem för han ska med flickvännen till Globen på söndag. Vi kom fram till att eftersom han klarat sig från basilusker är det bäst han håller sig borta.. Det smärtar i mitt mamma hjärta.

 //Annelie