Idag har det varit en arbetsam dag. Många borta på jobbet och bara en vikarie att tillgå. Det har löst sig till det yttersta och allt har verkligen fungerat och flytit på TACK vare att barnantalet minskat dramatiskt av olika sjukor som går.

Jag fick en mening med mitt arbete idag. En liten sak hände som gjorde mig så där varm och ullig inombords och jag förstod VARFÖR jag är där jag är.

Jag jobbar med små barn. De är födda -05, -06 och -07. I denna åldern (06-07) är det mycket putt och knuff. Jag kämpar på med min filosofi att man knuffar inte sin kompis utan man kramar. Jag tror jag upprepar detta 30 ggr om dagen ibland. Så även idag. En liten människa satte fart mot en annan liten människa varpå en utav dom hamnade i en hög på golvet, gråtandes. Jag stolpar fram och som vanligt går jag ned på knä, tar den "skadade" människan i famnen och vänder mig mot bulldozern och säger vänligt men bestämt att vi kramar våra kompisar vi knuffar dom inte. Då kramar bulldozern den andra lilla människan och klappar på kinden. Vackert, ja faktiskt när man ser lättnaden som sprider sig i rummet.

Det som jag vill komma till är att den "skadade" lilla människan satte fart mot ett ovetande annat barn och kramade om så att det sjöng i taket och PUSSADE krabaten på kinden och stämningen blev om än mysigare! Då skrattade jag och log inombords, varmt, och kände att i alla fall idag kan jag tycka att jag är på rätt plats i livet. Det lilla i den handligen av att "göra" förlåt i stället för att SÄGA förlåt blev så stort och vackert i stunden.

Ha en trevlig kväll alla!

//Annelie

Jag har inte så bra ekonomi och har väl aldrig haft det. Det är självfallet skitjobbigt ibland. Det smärtar som mest är när jag inte kan skänka pengar till välgörande ändamål.

Jag är vattuman. Vi är ofta med i någon humanitär organisation och har ett hjärta som blöder för sådana här grejor. Det stämmer på mig. Jag är medlem i Rädda Barnen och har varit aktiv i Röda korskretsen där jag bor. Mitt bidrag till världen nu är 100 kr till Rädda Barnen/månad och att jag står så ofta jag kan med bössan och skramlar för Röda korsets räkning.

Jag ger av min tid. Jag kan stå utanför ICA här hemma med bössan i högsta hugg och samla pengar, två timmar i regn och rusk. Nu har insamlingsansvarig ringt. Det är dax. Svältkatastrof på Afrikas horn och Gaza kriget. Jag måste ut och samla. Så är det helt enkelt. Det kostar mig min tid, min dyrbara tid jag har på helgen men det skänker mig en viss frid då jag vet att jag bidrar, om än inte med pengar.

Nu är jag skittrött. Så där trött ni vet, så att det svider i ögonen. Jag måste dock ut på vägarna och hämta upp storsonen då han befinner sig hos flickvännen och firar sin 4-månadersdag. Det vore så enkelt att ge efter för "regeln" att inte sova borta i veckorna men jag tror på att vara konsekvent, tyvärr i bland..

Nu ska jag dricka kaffe och hålla mig vaken.

//Annelie

Grattis till dig du underbara MissC!

Äntligen har hon dragit igång sin efterlängtade webbutik! Ni hittar den här ---> http://www.misscdesign.se/

 Jag önskar dig lycka till av hela mitt hjärta!

Kram på dig!

//Annelie

Det är helt galet. Jag känner mig som en padda, en slö padda med en kondis som en 103 åring.

Jag har en ORBITREK. Jag kämpade som en jävla galning med att få hit den, med att få rätt bult hemskickad och till slut tillverkade en vän till kärleken en bult med hjälp av alla de fem som tvins skickade hem, som var fel. Jag svor över detta företag och planerade att stämma dom. Anledningen till stämningen skulle vara att jag gick upp SJU kilo under tiden jag väntade på bulten. Jag kickade nästan ut kärleken för han kunde ha fått hjälp med bulten mycket tidigare. Av PRINCIPSKÄL gjorde han inte det så jag skyller honom oxå för min nu mera större rumpa.

I alla fall. Hur mycket tror ni att jag använt den? Inte ett förbannade dugg! Så många anledningar har jag haft såsom infektioner i kroppen, tandvärk osv. Nu är det slut på det! Här har jag jordens maskin att bara börja träna på... Jag gjorde det idag! Jag ställde mig på den och satte igång. 6 minuter senare höll jag på att dö av pulsslag. Jag lovar, pulsen var uppe i 1355/minut ;) och jag nästan svamlade runt här yr och konstig.

Jag ska återta min kondis. Jag är ju för fan gammal elitidrottare! Jag är handbollsmålvakt med förflutet i statslaget (samma sak som TV-pucken)! Jag var förste målvakt och vig som bara den! Jag HOPPADE ner i spagat med JEANS på! Jag gjorde FAMEHOPP från stående fot, rakt upp!

Nu ska jag kika runt lite för att sedan bädda in mig och skriva lite..

//Annelie

Sitter på jobbet och har inte börjat ännu. Det är värdelöst utan min moppe! Maxen börjar sexårs vid 8:10 och jag börjar 9:00. Det är 50 minuters väntan. Ibland är det bra, som nu, när jag kan läsa lite bloggar. 

Det positiva är promenaden med plutten. Vi går hand i hand i cirka 20 minuter. Lämnar stress och bråkiga mornar bakom oss och njuter av varandras sällskap. Funderar på att strunta i moppen sen och gå ändå. Dessa stunder kommer att bli sällsynta, senare i hans liv.

Han är så klok, den stora lilla mannen. Om vi bara lyssnade mer på dessa små skulle världen se annorlunda ut. Han har kloka lösningar på det mesta här i livet. Någon har sagt att våra barn är våra bästa lärare och det stämmer.

Det är kvällsmöte ikväll. Jag kommer inte att komma hem till middag. Hjärnan är redan trött och jag har inte ens börjat. Det blir till att supa in ungarnas energi i dag och inte tänka för mycket utan bara vara i deras kraft och skratt. DÅ mår jag som bäst, i alla fall här på jobbet.

Jag önskar er en bra dag, alla bloggisar!

//Annelie

Titta vad JAG fått hos MissC... en utmärkelse!

Tack snälla, söta du! Det var nog precis vad jag behövde..

Reglerna för Awarden är enkla. Jag som har mottagit Awarden, lägger upp den på min egen blogg och länkar till bloggen som jag har fått den ifrån. I min tur delar jag den vidare till de Mammabloggar som jag tycker förtjänar den! Lämnar såklart ett meddelande inne hos dem, om att de har fått den! 

Så med glädje sänder jag den vidare till:

Syster Yster, Maskot och Yvonne.

Min motivering: Anna, min syster. Utan dig hade jag inte haft min underbara guddotter. Du kämpar på, min lilla plutta!

 Maskot: Underbara, härliga du! Du är en enorm mamma, du behöver bara se det själv.. ;). Ditt inlägg idag borde ALLA läsa...kram!

 Yvonne: Jag finner inga ord. Du är inte bara mamma och en underbar sådan. Du äräven mormor och en ännu underbarare sådan. Vilken människa du är!

Som vanligt är det skitsvårt att välja ut och jag väljer oxå bara tre, enklare så.

Tack igen MissC...kram!

//Annelie

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Vilket stöd, jag är nästintill stum här. Det känns oerhört stort. Tänk vad en blogg kan göra för människor, vad berikande det kan vara i en människas liv! Det är enastående. Att både få detta stöd och kunna ge det är stort. Det trodde jag inte för 3 månader sedan när jag började blogga. Då avskydde jag nästa ordet BLOGGA utan att egentligen veta varför.

Jag är starkare, mycket starkare efter era ord men jag är fortfarande VERNÖÖÖÖÖÖS för vad ni ska tycka men så får det vara helt enkelt. 

Nu ska jag slänga Maxen i säng för att sedan vandra runt till er personligen och sprida mitt galna tack... UNDERBARA BLOGGISAR!!!!!

//Annelie

Ps, diktsamlingen nås via mina länkar.

Jag har ångest och mår inge vidare. Så många har varit så härliga och fantastiska i min lilla process. Jag tvivlar nu. Tänk om den lilla boken är skit? Tänk om kvaliten när den trycks är värdelös? Tänk om pdf filen kastas om och blir konstig? Jag funderade på detta hela kvällen igår. Tänk om ändå priset kunde vara lägre. Jag kan inte påverka det. Jag är helt utan kontroll och det känns fördjävligt. Jag vill inte göra någon besviken. Igår ville jag bara trycka på en "tillbaka" knapp, strunta i allt och krypa in min bekanta grotta och gömma mig.

//Annelie