Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Vilket stöd, jag är nästintill stum här. Det känns oerhört stort. Tänk vad en blogg kan göra för människor, vad berikande det kan vara i en människas liv! Det är enastående. Att både få detta stöd och kunna ge det är stort. Det trodde jag inte för 3 månader sedan när jag började blogga. Då avskydde jag nästa ordet BLOGGA utan att egentligen veta varför.

Jag är starkare, mycket starkare efter era ord men jag är fortfarande VERNÖÖÖÖÖÖS för vad ni ska tycka men så får det vara helt enkelt. 

Nu ska jag slänga Maxen i säng för att sedan vandra runt till er personligen och sprida mitt galna tack... UNDERBARA BLOGGISAR!!!!!

//Annelie

Ps, diktsamlingen nås via mina länkar.

Jag har ångest och mår inge vidare. Så många har varit så härliga och fantastiska i min lilla process. Jag tvivlar nu. Tänk om den lilla boken är skit? Tänk om kvaliten när den trycks är värdelös? Tänk om pdf filen kastas om och blir konstig? Jag funderade på detta hela kvällen igår. Tänk om ändå priset kunde vara lägre. Jag kan inte påverka det. Jag är helt utan kontroll och det känns fördjävligt. Jag vill inte göra någon besviken. Igår ville jag bara trycka på en "tillbaka" knapp, strunta i allt och krypa in min bekanta grotta och gömma mig.

//Annelie

Jag måste bara få berätta. Har precis lagt tolv små änglar. Vår skiva vi brukar ha på är sönder vilket gör att jag sätter på "Lugna favoriter" istället. De spelade en låt som fick mig att förstå och vilja tacka, kärleken min.

Helgen har varit tokig och full med olika känslor. Jag har gråtit, fräst och varit allmänt otrevlig ibland. Jag har försvunnit in i min värld, nästintill okontaktbar. Detta märker kärleken i mitt liv. I det tysta har han fixat ihop denna helg. Gett mig sitt stöd, ordlöst. Kramat mig, torkat mina tårar och låtit mig vara. Min kärlek går inte att beskriva i ord, knappt i känslor. Den bara är där, så självklar.

Jag kramar dig, min vän, min trofaste och min jämlike. Du får den här sången av mig som jag hörde medans de små snusade in så sött. Du är mitt allt, min klippa och min bädd.  

Your arms are my castle
Your heart is my sky
They wipe away tears that I cry
The good and the bad times
We've been through them all
You make me rise when I fall

//Annelie

Ps, kolla in min diktsamling "Den skrivna känslan" HÄR om du vill...

Nu är det gjort. Jag kan inte riktigt förklara mina känslor just nu. Jag har lite svårt att andas och tårarna rinner. Jag har släppt iväg mina små dikter. Det känns lite tomt och konstigt. De har ju dammats av och finns nu, för er som vill. Jag måste ut och gå, andas lite.

Här är länken, sprid den gärna om ni vill, men bara om ni vill.

 Här kan ni klicka : "Den skrivna känslan".     Klicka på "shop". Nu måste jag gå ut ett tag.

Tack alla ni som hejat på mig, det här känns verkligen så stort. Nu har jag gjort det och även om inte ett förlag "antagit" mina dikter så har NI gjort det. Utan de hejaropen hade inget hänt.

//Annelie

Jag sitter hemma hos svägerskan och hennes familj. Korten är tagna, nu ska jag bara välja ut ett. Vad detta är svårt! är jag verkligen så tjock i ansiktet? Oh my, haaa!

vi ska försöka få ihop en text om mig oxå. En beskrivning av författaren. Någon som har ett förslag?  Oj vad detta blev svårt, att få ihop ett omslag!

Nä, nu måste vi sätta fart och få denna lilla diktsamling i hamn!

//Annelie, skrivet med bulle i munnen  ;)

Jag hade verkligen svårt att sova inatt. Många tankar som skulle bearbetas, även känslor.

Nu är det coffee time. Kärleken sover vidare. Maxen ligger och kollar in Nickelodeon, som så alltid på morgonen. Idag ska jag träffa familjen, farmor och de andra. Sedan, senare, när allt är lugnt, kortet fixat och jag är nöjd så ska jag trycka på "publicera".

Marion, jag kan inte svara på dina kommentarer någonstans. Jag tackar dig här. Orden behövs inte, du vet ändå, tack..

//Annelie

Allt är förberett. Min allra första lilla diktsamling är nästan klar. Det ända som saknas är en bild på mig och en beskrivning av "författaren". Där har jag kört fast. Min kära svägerska kommer att hjälpa mig med det, i morgon.

Känslan inom mig är just nu väldigt svår att förklara och sätta ord på. Jag har döpt min första diktsamling. 21 dikter blev det till slut. 21 dikter, rakt ur mitt hjärta. Vissa är glada, vissa är känsliga och några rent utav hemska. Det är jag och vad som fanns i just mitt hjärta, just då. Kanske någon av er kan känna igen sig, vad vet jag.

I morgon kommer den vara klar. I morgon kommer ni som vill kunna klicka er in och köpa min diktsamling. Kan jag verkligen ta betalt? Kommer någon att köpa mina tankar, mina ord? 

Jag är så förbannat vernös (tack älskade Maxi för ditt nyfunna ord). Vilken flopp det kan bli, mina ord. Kommer jag att kunna sova och koppla av? Jag har suttit här vid min dator hela dagen. 

Nu måste jag ut och fylla mina lungor med den kalla härliga havsluften.

//Annelie

Jag har tänkt och funderat så mycket sen igår. Jag har cirka 17 dikter som ni har sett glimtar av. De kommer från en tid i mitt liv, från "baktiden" så att säga. Det jag kan skriva nu är från "nutiden", med andra ord är jag en helt annan människa nu än vad jag var då.

Min fundering, eller mina funderingar går ut på om jag ska trycka det som jag har skrivit hitills och sedan börja om. Det kan då inte bli en limmad pocket utan det blir då en häftad variant, mycket tunnare. 

Idag ska jag jobba med det och se hur det skulle se ut.  Jag har precis pratat med kärleken om att jag "försvinner" ett par timmar idag då jag ska skriva in och redigera och sedan försöka skapa denna allra första, mycket tunna lilla diktsamling.

Jag hoppas jag inte gör någon besviken men jag tror att mina första dikter hör ihop för att bereda mig vägen vidare för den nya epoken..

Nu ska min Rosa lilla laptop plockas fram och jag ska krypa in min vrå.  Tack för alla ni som tror på mig. Jag känner hjärtat i era ord, värmen i era tankar och de sporrar, jag bugar mig och famnar dagen!

//Annelie