Maximilians läkare har hört av sig via post. Ni som har hängt med mig ett tag kanske minns historien om hans blodprov och hur ett av proven visade klara förhöjningar. Annars kan ni läsa HÄR.

Det var så att doktorn av MISSTAG kryssade i att TVÅ glutenprov skulle tas. Det ena provet gör man på barn i Maxens ålder men inte det andra. Så det andra provet är till för mindre barn, om jag förstått allt rätt. DET provet var förhöjt. Två gånger testade hon och andra gången var det fortfarande förhöjt.

I min verklighet sker inga "misstag". I min verklighet finns det en mening till att en erfaren läkare kryssar i en ruta "för mycket". Jag kände mig inte riktigt nöjd då hon sa att det troligtvis var ok men att hon skulle kolla med en mag och tarm doktor. Jag "släppte" hela grejen och tänkte att det visar sig väl. Nu har hon tydligenkollat upp det och de har bestämt att eftersom det är KLART höjt så ska han kollas upp vidare, på Sachsska Barnsjukhuset..

Nu känner jag mig nöjd.

Tack universum!

//Annelie

Jag kikade in hos min Bloggis NINI (klicka på hennes namn) och se vad jag fann där... <3   Sånt gillar jag.. Nyfiken?

//Annelie

Dagen har trots dåligt humör och sömnbrist fungerat över förväntan. Min mamma dök upp och foxade runt och har tagit hand om Maxen när jag väl åkte på den där cirkeln. Den var för övrigt bra idag...

Jag åkte förbi sonens skola, mötte honom på skolgården. Där kom han, mitt livs troll, sakta gåendes och sken upp då han såg sin "gamla" mor. Jag överlämnade högtidligt busskortet och blev belönad med en varm kram, mitt på skolgården. Jag är stolt!

Jag träffade även hans mentor, underbara henne..KRAM!

När mormor åkte tog dottern över. Min alldeles egna underbara lilla ängel tog över Maximilian. Ok, inte helt själv utan med A:s hjälp. TACK!

Ögonen svider, magen kurrar och jag väntar på att kärleken ska komma tillbaka så vi kan åka och handla..

//Annelie

Ännu en dag. Vaknar upp ur sömnens ljuva sköte med svullna ögon och trött sinne. Om jag ändå bara slapp höra det evinnerliga pipandet, metalliskt och obekvämt, 06:15, varje morgon.

Återigen, är jag trött in i benmärgen. Så många snabba beslut som ska tas. Så många tanketrådar att hålla i. Idag är det cirkeldax igen. Vad ger det mig? En inblick i hur andra föräldrar kan ha det, ja. Stöd i att vi "inte är ensamna", ja. Det sistnämnda visste jag redan. Måste väl finnas minst en miljon tonårsföräldrar i detta land. Ska vi sitta och frossa oss i det när det i själva verket är tonåringarna som lider i det tysta? Verkligheten är så annorlunda i dag. Äntligen har jag insett det och kan vandra vidare därifrån och bemöta dem som just JAG behöver, i MIN verklighet, utformad efter OSS.

Jag tror mitt budskap är ganska så klart. Jag har ingen som helst lust att rodda ihop denna dag. Jag vill ligga i soffan och lukta på Maximilians hår och kolla Svampbob. Maximilian, ja. Han kändes lite varm och har nu på morgonen ingen röst alls. Jävla virus.

Nu ska jag väcka en av mina tonåringar och förbereda henne för världen. Åh tokiga värld, vart är vi påväg?

//Annelie

Maxen har fortfarande lite feber och kraxar vidare. Förkylningen har blivit lite värre oxå, men men, that´s life. Har spenderat mer tid i telefon än vad jag trodde jag skulle idag.

Nu väntar mammajobbet.

Men denna vill jag ha till min rosa dröm lapp.. Kärleken undrade om det fanns fler färger att välja mellan.. Undra varför?

//Annelie

Idag är det segt, riktigt segt. Jag kunde inte somna igår. Tankarna snurrade och höll mig i sitt stadiga grepp, precis på gränsen till sömnens rike. Jag undrar idag till vilken nytta? Vad är det för mening att vara vaken när inte tankarna kommer ut med något positivt. Ikväll ska jag vinna över dom och mota bort dom.

Storsonen var så seg idag. Han kröp ned hos mig och Maxi, lade sin numera väldigt långa tonårsarm om oss och viskade att han nog idag behövde vara hemma och ta hand om oss. En kärleksdag som han så sött mumlade. Alla som har varit i kontakt med trötta tonåringar vet hur det kan vara. Några av oss kanske till och med minns? Att vara mamma till en, när man dessutom är minst lika trött själv är ingen hit. Till slut fick jag upp honom. Däremot lovade jag honom att kolla upp om han inte kan få vara ledig en dag. Kära storebror, det är redan ordnat.. ;).

Maxen är fortfarande hängig. Hes och hostig. En aning feber har han. Vart skall detta sluta? Just nu sitter han och ritar, gullungen.

Jag tror att jag ska skriva idag. Mitt hjärta är fullt och mitt huvud likaså. Får se om jag kanske tar ut Maxen på en liten promis idag, det kan han behöva. Eller så sätter vi oss bara ute på altanen och fikar. Ja, så får det bli.

//Annelie

Jag har fått en award från härliga TRUDDELUTT!

Regler

1. Den nominerade får lägga upp bilden på hans/hennes blogg.

2. Länka till personen du fick den ifrån.

3. Nominera till så många du tycker är värd det.

4. Länka till dem i inlägget.

5. Lämna ett meddelande på den nominerades blogg .

Jag lämnar den vidare till EN person. Det är en människa som jag även känner privat. En härlig gammal barndomsvän till kärleken som jag har lärt känna och även hans familj som betyder mycket för mig. Det även om vi inte träffas så ofta. Han är i alla fall ute i världen och lever sin dröm på något sätt. Kika in till honom, han skriver på ett helt otroligt sätt.

Klicka er in här, till PAPABEAR!

Min motivering är: Om fler kunde våga släppa det man har som är en så tryggt och våga slänga sig ut i det okända så kanske världen skulle ha mindre människor innestängda med dalande drömmar..

Maxens krupp är lite bättre. Nu återstår att han knappt har någon röst och att han har lite feber. Dessutom har han fortfarande svårt med andningen vilket jag tror innebär att det nu övergår från krupp till astma. VAB imorgon känns ju inte sådär jätteroligt med tanke på att jag inte arbetat på ett par dagar. Så är livet. Nu springer han omkring och leker en av sina fantasilekar där han pratar med sig själv. Han är så andfådd och blek och hostar bara han rör sig.

Ungarna har alla sovit hemma inatt. Tryggt och skönt att ha dom på plats. Då sover jag som allra bäst när jag har dom i närheten. Idag vet jag inte riktigt vad jag ska göra. Det kryper i mig. Herr Ångest knackar på och det är nog bäst att jag kliver ut i friska luften och låter luften och vinden blåsa mig ren och träden lugna mitt trötta sinne.

//Annelie