Maxen är i säng nu och läser lite. Jag tinar räkor, rostar bröd och tänker slå mig ned i soffan med en cider och kolla in körslaget. Så får det bli ikväll, ja, så får det faktiskt bli...

 //Annelie

Här knallar det på. Maximilian har knappt lämnat soffan utan ligger bara. Vi får i honom vatten, lite vätskeersättning, lite banan, blåbärsoppa. Det jobbiga är att han är så tunn och att var det redan innan denna sjuka.

Såhär ligger han bara... plutten, det måste vända snart..!

Jag bläddrade igenom lite kort på datorn. Fick syn på ett på storsonen som liten, kanske i Maxens ålder. Vad jag saknar honom. Han har inte varit hemma sedan dan före nyår, det börjar bli länge nu. Kommer jag någonsin att vänja mig? Tror nog det men ändå. På måndag kommer han hem för han ska med flickvännen till Globen på söndag. Vi kom fram till att eftersom han klarat sig från basilusker är det bäst han håller sig borta.. Det smärtar i mitt mamma hjärta.

 //Annelie

Jag ska tänka positivt. Idag mer än någonsin.

Nu på morgonen blev jag väckt av kärleken som bad mig hjälpa Maxen. Efter en "bra" dag med utevistelse och normalitet så börjar han om. Det fullkomligen sprutar ur honom och han kräktes lite om än väldigt lite, igen.

Vad är detta, han började ju i måndags? Enträgen sjuka det här. Nu ska jag ringa sjukvårdsupplysnigen och höra vad jag ska göra för han totalvägrar vätskersättningen..

//Annelie

Skepnader av gråhet

sveper förbi mitt dunkla

ljus.

Sprider sken av

ovisshet.

Förvirrade fåglar flyger förbi

mitt fönster

mot världen.

Likt en storm,

mitt inre kaos vilar.

Fridens starka armar

håller mig så varmt,

om livet...

                                                  
  ...Annelie Hallberg©

Jag klappar på mig själv idag! jag hade glömt bort, otroligt men sant, att idag är det ETT ÅR sedan jag slutade röka.

2008-01-02 klockan 05:17 på morgonen tog jag min sista ciggarett för detta liv, det vet jag. Eller som jag brukar säga, för 15 kilo sedan slutade jag. 

I alla fall, nu när jag kom på det klappar jag mig själv på axeln och säger: -Annelie, jag är stolt över dig, mig själv!

//Annelie

Vi kom ut. Efter många om och men så kom vi faktiskt ut idag! Solen sken fortfarande och vi gick ned mot stranden. Maximilian var till en början ganska tjurig men det sköljdes snabbt av honom...

  ...alla som någon gång har haft en sexåring VET hur tjuriga de kan bli..                                

 Färden gick vidare för kolla av Pärlan, vår båt. Den ska renoveras nu under vintern..

  Härligt, älskar träbåtar!

Maximilian upptäcker att han blöder lite från läppen och tror att han håller på att dö. Jag tar honom på fullaste allvar, har ingen aning om att kärleken knäpper en bild. Kan lugnt lugna lilla bubben om att det inte är någon fara.. ;)

Vi tar in solens värme och kraft. Inte undra på att jag känner mig nyladdad! Efter detta kände jag livet återkomma och jag återigen tillbaka i min egen kraft, skönt!

 Min hjärtsten, underbart! Helt plötsligt fick jag bara syn på den, tack universum, ett tecken!

Mina busiga pojkar bara MÅSTE hacka is..

Nu har jag som sagt åter kraft och ska återgå till mina sysslor..

//Annelie

Fredag morgon. Ute är det gnistrande kallt och solen börjar att titta fram mellan trädtopparna. Det är vackert, det är stämningsfullt. Ute promenerar säkert många människor redan. När jag blundar kan jag höra hur det knarrar under skorna på dem.

Själv sitter jag här och fryser. Vi bor i en "vinterbonad" sommarstuga. Den är kall, den är dragig men det är vårt hem. Vi trivs här och det är här vi vill bo. Sen att det är typ 12 grader i sovrummet när vi vaknar, det gör liksom inget.

Men idag när jag vaknade frös jag. Drog täcket över huvudet och ville inte riktigt gå upp. Maxen mår bättre, inte helt ok men bättre. Kärleken har någon form av sjuka men ingen feber och yra idag.

Idag måste jag ut även om jag inte har vinterkläder för det. De har jag vuxit ur sedan jag slutade röka. Jag måste ut och fylla mina lungor med friskt syre, frysa om mina kinder och känna hur mina ögon tåras. Jag måste få känna att jag lever. Inom mig tynar jag bort när jag varit inne så här. Herr Ångest knackar mig verkligen på axeln och jag motar bort honom.

En kopp kaffe på det här och nya tag, I will make i thru the day..

//Annelie

Jag var inget ljus i skolan för jag hade svårt att inte drömma mig bort. Jag var underlig, en tänkare och jag passade inte in. Ändå var jag aktiv, sportig och skitduktig på handboll, fotboll, pingis you name it. Ändå blev jag vald sist på rasten när vi skulle spela fotboll, konstigt kan ju tyckas.. jag kunde kicka 60 gånger upp och ned med en boll när jag var 8 år..

Jag skrev alltid. Jag har kvar mina dagböcker, mitt första dikthäfte. Om det inte blivit förstört eller borttappat i någon av våra oändliga flyttar. Så skrivandet har alltid funnits med mig. Musiken har alltid funnits oxå, att lyssna. Däremot slutade jag sjunga när jag någon gång i tvåan rycktes med av låten så mycket att jag ställde mig upp och bara sjöng! Som jag minns det så tystnade alla och jag slutade. 

Min största dröm är att få skriva en bok, eller en diktsamling. Men jag tror inte på mig själv tillräckligt mycket ännu. Jag tror inte att jag har förmågan att skriva något ingen annan ännu har. Jag har fått för mig att jag måste gå i skola, lära mig ditten och datten först. Kanske jag sätter upp dom hindrena för mig för att inte skriva, vad vet jag? Ja, jag har alltid skrivit och jag ska försöka leta upp mina äldsta dikter. Jag har en i huvudet, inte hela dikten men några rader av en dikt jag skrev i 3:an tror jag.

Jag vill ha fred på våran jord

jag vet att jag talar med stora stora ord.

Men vi kan förstöra land

och vi kan förstöra hav

men det var inte den sorts styrka

gud oss gav.

Styrkan han gav var att kunna älska,

att kunna älska varann.

Det är en känsla så stark, så oerhört sann..osv osv (skratt)

Nu måste jag vila, Maxen sover. Han mår lite bättre men äter inte riktigt. Evs mår oxå mycket bättre och har fikat med oss nu ikväll och fått i sig lite.. Tack alla ni som skrivit idag, ni värmer vår vardag..*bugar*

//Annelie