Idag har det varit en arbetsam dag. Många borta på jobbet och bara en vikarie att tillgå. Det har löst sig till det yttersta och allt har verkligen fungerat och flytit på TACK vare att barnantalet minskat dramatiskt av olika sjukor som går.

Jag fick en mening med mitt arbete idag. En liten sak hände som gjorde mig så där varm och ullig inombords och jag förstod VARFÖR jag är där jag är.

Jag jobbar med små barn. De är födda -05, -06 och -07. I denna åldern (06-07) är det mycket putt och knuff. Jag kämpar på med min filosofi att man knuffar inte sin kompis utan man kramar. Jag tror jag upprepar detta 30 ggr om dagen ibland. Så även idag. En liten människa satte fart mot en annan liten människa varpå en utav dom hamnade i en hög på golvet, gråtandes. Jag stolpar fram och som vanligt går jag ned på knä, tar den "skadade" människan i famnen och vänder mig mot bulldozern och säger vänligt men bestämt att vi kramar våra kompisar vi knuffar dom inte. Då kramar bulldozern den andra lilla människan och klappar på kinden. Vackert, ja faktiskt när man ser lättnaden som sprider sig i rummet.

Det som jag vill komma till är att den "skadade" lilla människan satte fart mot ett ovetande annat barn och kramade om så att det sjöng i taket och PUSSADE krabaten på kinden och stämningen blev om än mysigare! Då skrattade jag och log inombords, varmt, och kände att i alla fall idag kan jag tycka att jag är på rätt plats i livet. Det lilla i den handligen av att "göra" förlåt i stället för att SÄGA förlåt blev så stort och vackert i stunden.

Ha en trevlig kväll alla!

//Annelie