Skepnader av gråhet

sveper förbi mitt dunkla

ljus.

Sprider sken av

ovisshet.

Förvirrade fåglar flyger förbi

mitt fönster

mot världen.

Likt en storm,

mitt inre kaos vilar.

Fridens starka armar

håller mig så varmt,

om livet...

                                                  
  ...Annelie Hallberg©

Jag klappar på mig själv idag! jag hade glömt bort, otroligt men sant, att idag är det ETT ÅR sedan jag slutade röka.

2008-01-02 klockan 05:17 på morgonen tog jag min sista ciggarett för detta liv, det vet jag. Eller som jag brukar säga, för 15 kilo sedan slutade jag. 

I alla fall, nu när jag kom på det klappar jag mig själv på axeln och säger: -Annelie, jag är stolt över dig, mig själv!

//Annelie

Vi kom ut. Efter många om och men så kom vi faktiskt ut idag! Solen sken fortfarande och vi gick ned mot stranden. Maximilian var till en början ganska tjurig men det sköljdes snabbt av honom...

  ...alla som någon gång har haft en sexåring VET hur tjuriga de kan bli..                                

 Färden gick vidare för kolla av Pärlan, vår båt. Den ska renoveras nu under vintern..

  Härligt, älskar träbåtar!

Maximilian upptäcker att han blöder lite från läppen och tror att han håller på att dö. Jag tar honom på fullaste allvar, har ingen aning om att kärleken knäpper en bild. Kan lugnt lugna lilla bubben om att det inte är någon fara.. ;)

Vi tar in solens värme och kraft. Inte undra på att jag känner mig nyladdad! Efter detta kände jag livet återkomma och jag återigen tillbaka i min egen kraft, skönt!

 Min hjärtsten, underbart! Helt plötsligt fick jag bara syn på den, tack universum, ett tecken!

Mina busiga pojkar bara MÅSTE hacka is..

Nu har jag som sagt åter kraft och ska återgå till mina sysslor..

//Annelie

Fredag morgon. Ute är det gnistrande kallt och solen börjar att titta fram mellan trädtopparna. Det är vackert, det är stämningsfullt. Ute promenerar säkert många människor redan. När jag blundar kan jag höra hur det knarrar under skorna på dem.

Själv sitter jag här och fryser. Vi bor i en "vinterbonad" sommarstuga. Den är kall, den är dragig men det är vårt hem. Vi trivs här och det är här vi vill bo. Sen att det är typ 12 grader i sovrummet när vi vaknar, det gör liksom inget.

Men idag när jag vaknade frös jag. Drog täcket över huvudet och ville inte riktigt gå upp. Maxen mår bättre, inte helt ok men bättre. Kärleken har någon form av sjuka men ingen feber och yra idag.

Idag måste jag ut även om jag inte har vinterkläder för det. De har jag vuxit ur sedan jag slutade röka. Jag måste ut och fylla mina lungor med friskt syre, frysa om mina kinder och känna hur mina ögon tåras. Jag måste få känna att jag lever. Inom mig tynar jag bort när jag varit inne så här. Herr Ångest knackar mig verkligen på axeln och jag motar bort honom.

En kopp kaffe på det här och nya tag, I will make i thru the day..

//Annelie