Alla inlägg under december 2008

Av Annelie - 18 december 2008 19:51

Vet ni vad? Hjärtesmycket, tävlingen hos MissC. Dragningen har nu varit. Jag satt och kollade på filmen, hjärtat dunkade och jag tänkte, DET STÅR MITT NAMN!!!! Det kändes verkligen som att det SKULLE göra det! Så läser hon lappen och det står "mamsen". Jag började skratta, helt ärligt! Jag tänkte att ja ja, som vanligt vinner jag inte!


Efter ett tag kollar jag in igen, och vad händer? Jo "mamsen" skänker, hon SKÄNKER hjärtat till MIG! Jag är alldeles förundrad här och självklart överlycklig för det känns som att jag blev "dragen" ändå! Jag började hoppa runt här och gapa och vråla! Skrämde slag på dottern som kom in och Maxen kom ur sängen och hoppade med mig, ha!


Kolla, är det inte underbart... Saken är den att jag älskar hjärtan, jag GÖR det verkligen (se här). När ungarna är ledsna skickar jag dom tankehjärtan, rosa små flygande hjärtan. När jag tänker på kärleken (Tommy) ser jag hjärtan. Jag vet, jag ÄR knäpp men sådan är jag!


 Att få bära ett smycke gjort utav en kvinna vars blogg jag brukar läsa blir så personligt. Smycket betyder något helt annat än om det vore köpt i en anonym affär.Tack återigen MissC:s mamma, tack du underbara kvinna för det måste du vara om du väljer att ge det till mig!

//Annelie

ANNONS
Av Annelie - 18 december 2008 16:55

Nu är jag ledig och jag är ledig ända fram till den 5/1! Det är så fantastiskt roligt, skönt och livsnödvändigt..!


Ikväll ska jag njuta, kolla tv och lägga mig skapligt för i morgon ska kusinerna sova över bägge två! Då ska vi äta tacos och bara mysa..


Jag vann inte smycket hos MissC, jag var helt galet övertygad om att JAG skulle vinna! Hennes mamma vann istället, grattis!!!


Jag känner mig oerhört trött. Helt utpumpad om jag ska vara ärlig men glad och i balans...


//A

ANNONS
Av Annelie - 18 december 2008 12:19

Jag sitter på jobbet, utanför rummet där barnen vilar. Jag fryser och är alldeles nyvaken. Jag somnade till idag, till ljudet av tuttande nappar och tummar. Vad jag älskar dessa stunder av ro! Detta jobb må vara stressande, det är det verkligen. Men när jag har vilan njuter jag. Barn ligger nära, barn pillar på mina händer, vill bli smekta över ryggar och klappade på kinden.. Då behövs jag och jag behöver dom.


Det är nästintill omöjligt att hålla sig hundra procent vaken när lugnet sänker sig och radion spelar lugn musik. Tänk att jag få vara här och ta hand om det bästa folk har, deras barn.. det är djupt, fantastiskt och ärofyllt!


Nu ska jag krypa tillbaka och låta ljudet av dessa underbara små änglar hela mig...


//Annelie

Av Annelie - 17 december 2008 21:19

Vi har bestämt oss för att behålla mio. Hur skulle vi INTE kunna det? Han har smält in i vår familj som om han alltid har funnits här. Harmoni och kärlek, precis vad vi behövde.

 

Så härlig och vänlig...

  Slicka Maxen i ansikte är kul!


 Klappa mig, sluta inte!!!                                           Han bökar med Maxen..



Maximilian ger Mio en köttbulle. Mio rör den inte innan ett "varsigod" och ögonkontakt med Maximilian.

 

Mio har klivit in i våra hjärtan, straight away...Behöver jag säga mer?


//Annelie

Av Annelie - 16 december 2008 22:20

Först måste jag tacka Stort och smått, jag har fått en utmärkelse utav henne, whoooo hooooo! Det glädjer mig så oerhört!! Vad jag älskar att blogga, att skriva, att dela med mig av mitt liv. Inte trodde väl jag att någon skulle läsa om MITT liv, eller MINA tankar...


Jag är glad, men så oerhört trött. Måste bara visa några bilder som får mig varm och glad.. De är från i somras och jag hittade dem när jag kollade igenom korten på datorn:



Jag och lilla busan, lilla godingen. Vad vore mitt liv utan henne? Jag minns våra stunder i hängmattan. Varma, härliga stunder fyllda av kärlek och vänskap. Ja, hon är faktiskt min vän, denna underbara lilla varelse och kusin...


En sån talande bild. Mina killar, mina kärlekar. Vad jag njöt av att sitta på klippan och titta på dom. Maximilian kämpade och kämpade och kärleken pysslade med det som han älskar så mycket, fisket. Jag mådde så bra och kände ett sådant lugn denna dag, underbart att minnas nu i mörkret och kylan...


Min lilla gubbe, min tomte, ha! Vi packade en matsäck, knallade ned till lilla ön och fikade. Den här bilden får mig att minnas tankarna som myllrade. Lite KBT träning minsann! Att kunna sitta och bara njuta, supa in omgivningen och bara känna ro...


Nu hägrar Amelia och Karlavagnen...


//Annelie

Av Annelie - 16 december 2008 15:11

Det går en epedemi, på jobbet, i skolan, you name it! Vilken dag jag har haft, wow! Den började som sagt var tidigt. Två kollegor borta, då var det bara jag kvar. Och jag som var tvungen att gå en timme tidigare, möte i "stan". Det fixade till sig, tack vare snabbtänkta kollegor och minskat barnantal, skönt!


Nu ska jag iväg, till familjeprataren. Just idag ska det bli så skönt och förlösande. Det är ordnat för Mio och för Maxen så nu kan jag pusta ut och åka iväg... Tack återigen för alla kramar..*bows*


//Annelie

Av Annelie - 16 december 2008 05:40

Så många vackra och härliga människor det finns därute. Tack för alla kramar, de har värmt mitt hjärta och hjälpt mig genom kvällen.


Nu är det en ny dag. Nya möjligheter. Jag är uppe väldigt tidigt. Min öppning idag, förhoppningsvis den sista. I och med Mio måste vi ändra lite på rutinerna. Maxen följer med mig och kärleken tar ut Mio på långis nu på morgonen. Jag måste väcka lillprinsen och ha med honom till jobbet 6:15. Alltså Vi ÄR där så, helt galet!Jag har redan börjat att ropa på honom så smått..


Morgonkaffet smakar godare än vad jag trodde. Ute är det mörkt och kallt. 

Nu omfamnar jag dagen och tar nya tag.


//Annelie

sms

Av Annelie - 15 december 2008 18:01

Jag fick ett sms idag. Ett litet, fjuttigt sms som slog undan benen på mig, fullständigt. Strulet har vaknat, ruskats till liv och fyller återigen mitt trötta hjärta. Jag trodde det var över och att den delen av mitt hjärta var på vila. Jag hade fel.


Reaktionen från mig var stark. En våg av känslor, knappt hanterbara. Men vad gör man? Bara att bita tag i skiten och fixa det. En del av mig vill bara krypa undan och lägga mig ned och somna. Det är lugnt, jag överlever. Jag blir bara så ledsen när världen och klimatet ser ut som det gör i dag.


Jag skrek idag. Mina skrik ekande i grannskapet och skar genom märg och ben. Vem lyssnar då? Vem lyssnar på någon som biter ihop tänderna och beter sig som en varg påväg att anfalla? Ingen.


Jag är mamma, jag är mor. När rädslan tar över slås den "gamla" hjärnan på och jag blir arg, redo att slåss. Den har kallats reptilhjärnan och jag tror verkligen på det. Nu är jag lugn och åter i kontroll. Nu är jag redo att tala lugnt och sansat och att viska fram mitt förlåt.


Jag är en stark kvinna, jag vet det nu. Jag är så otroligt stark att jag i denna stund kan erkänna mig svag...


Nu behöver jag kramar, kramar i massor..

//Annelie



Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se