Bara idag kvar sedan är jag ledig i tre dagar, tack universum!

Jag behöver det, min hjärna måste få vila och ta igen sig. På lördag ska jag storstäda, ta mig fan ÖVERALLT! Jag måste. Ett led i att upptäcka och ta emot insikter är att förändra och det gör jag nu. Sonen ska gå på något mega disko inne i stan. Jag är fullständigt förtvivlad och har redan stakat ut allt jag tror kommer att hända. Detta senario utspelas inom mig. På utsidan ler jag varmt och har beställt biljetter som jag snällt ska hämta ut idag. HUVA HUVA, innan jag vet att sonen och hans kärlek är hemma ordentligt på lördag så kommer huset, tomten, you name it, vara städat! I think it is called ÅNGESTSTÄDNING (skratt).

Pappsen kommer att hämta, det var ett kriterium. Skolan ska skötas nu i två dagar och "strul" vill vi inte ens höra talas om, då dras åtminstinde hans biljett in och det vet han, gullet mitt.

Nä, lite kaffe och tjatter i fikarummet skulle sitta bra nu!

//Annelie

Igår slog det mig. Det slog mig hårt och brutalt. Jag fick en insikt slängd i ansiktet utan förvarning. Jag väljer att berätta om den för jag tror att fler än jag kommer att gå igenom vad jag just gör.

Min son, min klippa, min kärlek. Han har vuxit upp till en ung man på 15 år. Det är en varm och känslig kille som alltid har varit väldigt öppen och glad! Han frigör sig. Han frigör sig brutalt och tänjer på banden som håller oss samman. Jag är inte längre hans allt, hans stora kärlek han skulle gifta sig med och aaaaaldrig lämna, ens för en sekund! (sagt någon gång i femårsåldern).

En ny kvinna har klivit in i hans liv, i hans hjärta. Jag trodde jag var hel med det, jag trodde att jag var en sådan där "modern" mamma med milsvidd acceptans. Jag hade fel. Inom mig kan jag känna mig lämnad, sårad, sviken. Det är inte längre bara MITT jobb att trösta, krama och hålla om.

Det har påverkat mig mer än vad jag har förstått sista tiden. (Tjejen han har är jättegullig!!)

Det har gjort mig nästan svartsjuk i bland då jag har utnyttjat min makt som förälder. Vrålat och gapat. Gråtit och skrikit. Jag kan ju med lätthet säga att storsonen har erfarenhet av "krävande kvinnor" numera vilket jag inte är det minsta stolt över.

Att allt detta sammanstrålar med annat "strul" har inte gjort situationen mycket bättre. Kanske hade denna brutalt smärtsamma insikt drabbat mig lite tidigare om inte allt hade hänt samtidigt? Jag kanske hade känt eller "sett" det tidigare, vad vet jag?

Jag har tur. Mitt hjärta är öppet, mitt sinne likaså. Jag tar emot denna insikt med kärlek och lättnad. Äntligen kan jag slappna av och vara den mamma jag nu ska vara. En tonårsmamma. En klippa och ett bollplank. Min roll är reviderad och nu ska jag växa in i den, med värme, kärlek och med kraft!

Jag höll min son i handen idag när jag berättade för honom hur jag känner och hur jag har funderat. Det var ett känslofyllt ögonblick. Starkt och vackert. 

När jag ser in i hans ögon ser jag mig själv. Så lika. Jag är så stolt, så oerhört stolt över att få vara HANS mamma. Nu bygger vi vidare från här och det känns nu både spännande och häftigt...

Min bästa "payback" fick jag förra veckan då han la sina händer på mina axlar, såg mig allvarligt in i ögonen och sa: - Mamma, du måste förstå..ALLA har inte en mamma som du, du måste förstå det...

//Annelie

Ps, jag hittade detta inlägg via en kommentar på en blogg, jag MÅSTE länka till den...  Har glömt vad bloggen hette men LÄS HÄR

Jag har sovit som en stock. Jag vaknade till någon gång vid elva när kärleken kom hem men bara för att glida in i lala-land igen.

Maxen vaknade HALVSEX, oh my.. Han kom till vår säng och snäste ett "flytta på dig" till pappa som självklart inte flyttade på sig, haa! Vår säng är "bara" 120 cm så det blir lite trångt att ligga tre. Det funkar ändå ibland. Vi låg till 6:00 när klockan ringde och nu är det full fart!

Idag har vi personalmöte. Det innebär att jag inte är hemma förren efter 7 i kväll. Har ingen lust alls men vi måste ju. Ska bli spännande att kolla in på avdelning då mina kollegor ändrade om lite igår när jag gick!

Nu ska jag krypa ned i soffan bredvid Maxen och dricka mitt goda morgonkaffe...

//A

Ja, då var det kväll...

Jag sitter här, helt slut! Orkar egentligen inte skriva något av värde men "bloggtarmen" talar till mig, haaa! Jag har överlevt dagen, druckit massor av kaffe och borde känna mig rätt så piggelin..but nope, jag är fortfarande aptrött. Har tvätt att vika och hänga. Bloggar att läsa och kommentera men jag tror att jag ger mig. Jag viker mig för kroppens signaler och kryper ner och gosar in mig.

Kärleken är på övning, hoppas han ser vad som står på bänken i köket och stoppar in det i kylen för jag ids inte... Nya tag i morgon!

//Annelie

Jag sitter på jobbet. Ute faller ett stilla regn. Bättre än skyfall som det var på morgonen. Vi brukar alltid vara ute klockan 8. Inte denna morgon, jag har varit instängd här sedan 06:10. Huvudet känns som om det är fullt med bomull. Jag är direkt skit trött.

Ljudnivån på 15 ungar som inte varit ute i friska luften kan vara bedövande, om man inte som vi delar upp gruppen a´5 barn var. Jag är ändå skit trött!

Jag saknar Maxen, hans vackra ögon och pliriga leende. Jag slutar 15:00 och då ska vi in och möta kärleken.

Igår var Evelina gullet på astmatest. Det gick inge vidare. Vid ansträngning förlorar hon tydligen hela 40% av sin lungkapacitet. Jag väntar med spänning på vad Dr. Per har att säga om det!

Nä, nu ska det njutas kaffe och en liten tur ut i luften för att lätta lite på bomullen i huvet..*snark*

//Annelie

Jag har fått tre utmärkelser, tre stycken!!! Om jag hade vetat det här hade jag börjat blogga för länge sedan, whoooo hooo!

Jag har fått från dessa 3 personer: Maria Granberg, tack du ovärderliga människa som kämpar på och som funderar dig vidare i världen. Att du dessutom delar med dig av klokheter och bland annat sprider Anna Wahlgrens budskap vidare gör dig om än mer ovärderlig!

Yvonne: En människa med ett hjärta varmt och bebott! Kärleken till barnbarnet gör mig tårögd var gång jag läser om det och får mig ibland att längta efter den dagen någon liten krabat kallar mig för mormor! Utöver detta känner jag att det bor en vishet inom henne som jag varmt respekterar.

Till slut fick jag även en utav M...Maskot!

Vad jag längtar efter hennes inlägg ibland! Jag kollar in och ut och så, wow, har hon skrivit något nytt! Jag känner mig besläktad på något vänster. Kan bero på att jag känner igen mig i så mycket hon skriver. Både i ord och i handling! Jag känner styrka och beslutsamhet när jag läser och det smittar av sig!

Jag läser dessa bloggar regelbundet. Att då bli omnämnd i dem gör mig förstummad. Lilla jag? 

Alla bloggar jag har på min länklista farcinerar mig på något sätt, klicka in till dem själva så förstår ni!

Nu ska jag åka till min gölliga svägerska och hämta hem en liten medecinspruta. Tänker använda den till att spola rent tandhålet med så att det inte slemmar igen och gör mig illa igen...!

//Annelie