Nu är det bara snön som fattas! Vilken härlig promenad vi har haft! Det blev lite struligt med Maxen, Mio har inte varit med oss innan. Att jag var på lite sämre humör gjorde inte saken bättre... Efter vi hade lämnat av Maxi blev det bättre. Det har vi att träna på men det ligger ju hos mig. Nu ska jag ta bussen upp, orkar inte gå mer! Längtar redan till lunchen så att jag får gå ut igen...

Är han inte fin?

Härlig väg men skitkamera!

Ha en trevlig dag alla..

//Annelie

Idag är det min tur att ta långpromisen med Mio. Vi kommer att gå skogsvägen upp till Maxens skola och sedan går vi en liten omväg för att avsluta med att vandra utmed vattnet. Jag längtar. Hoppas på att vi möter lite andra hundar så vi kan träna bort hans intresse och bara knalla på.

Gumsan är fortfarande hemma, jag bara MÅSTE komma ihåg att plocka ihop lite skoljobb idag!

Kärleken ska på julbord, igen! Lyckliga han.. Själv ska jag värma lasagne till middag, LIDLS, hur kul är det?

//A

Jag har fått så fina kommentarer.. Jag tackar verkligen..

Det är natt nu och tröttheten riktigt gnager i mig, gå och sov!!!

Jag ska det. Snart är vi jul-lediga.. Jag ska drömma om det.

//Annelie

Min kropp

en gjuten spegel

Lyser likt månsken i din hand.

Känner din själ 

i mitt andetag.

Starkt du tar med frihet

mitt inre

och jag rör med varsamhet

ditt lugn..

Min man, min kärlek. Minns du? Julen utan pengar. Julen för så många år sedan då vi inte hade råd att handla julklappar till varandra? Då skrev jag denna dikt till dig, från djupet av mitt hjärta, min själ. Orden bara dansade ur mig så självklart och rent.

När det blåser runt om mig. När jag ibland funderar på vad som händer och varför. Då kan jag helt plötsligt höra orden, se dem, känna dem. Det är så sant men varför så svårt ibland? Att få ihop vardagen med livet eller livet med vardagen. Allting smälter samman och ibland blir det bara en enda stor röra. Sakta men säkert löser den upp sig, röran.

Herr Ångest sparkar i bland på mig, när jag ligger ned. Då blir jag arg och ilsk. Se mig ändå, du underbara. Se förbi den morrande honan som inget hellre vill bli älskad, sedd och förstådd. Du är allt det där, du gör allt det där, jag ser det bara inte ibland.

Dina ögon talar till mig ikväll. Jag vilar i dom och bugar mig för verkligehten.

//Annelie

När jag kollade runt efter bilder i går kväll fann jag en underbar bild som jag sparat tills nu. Jag älskar träd. Det finns inget som kan lugna mig mer tror jag, än tanken på ett träd och dess rötter. Låter helflummigt men så är det för mig! Många är de gångerna kärleken skakat på huvudet och undrat vilken planet jag kommer ifrån då jag lärt ungarna krama träd för att lugna sig osv

En gång på en skogpromis för många år sedan gick jag, kärleken och våra numera tonåringar på en vacker väg. Utmed vägen fanns ett träd som jag fastnade för. Jag börjar krama trädet varpå ungarna inte var sena att hänga på. Kärleken vandrade på och hoppades säkerligen att ingen skulle komma då hans familj helt sonika stog och kramades med ett träd! Han hade Maxen i vagnen. Medans vi står där och njuter kommer maken springades tillbaka och viftar med ena armen och vrålar SPRING!!! Observera att han har Maximilian i vagn! Han hade stött på en vildsvinsflock! Jäklar i havet vad vi sprang.. Ungarna snubblade och skrek, JAG skrek, ALLA skrek!!! Jag höll Evelina i handen och vrålade: SPRING FÖR LIVET!!!!!

Vildsvinet jagade bara i väg oss men i min verklighet var vi hotade till livet. Det hade tagit oss 40 minuter att ta oss till denna väg hemifrån oss. Vi var hemma igen på 15 m inuter tror jag, haaa!

Jag glömmer nog aldrig detta.. Njut av bilden nedan, den är helt otrolig.

Den kallas tydligen "dansande träd".

//Annelie

Lilla gumsan är hemma och är magsjuk. Det är inge kul att lämna sina "små" ungar hemma alldeles själva, de behöver sin mamma när de är sjuka! I alla fall kom jag hem på lunchen för att gå ut med Mio som fick vara hemma med dottern idag. Vad har hon gjort, jo tagit ett kort, på Mio, I MIN SÄNG!!

Jag vill inte ha hundhår i min säng!!!

Underbara hund... 

Jag tror att dom senaste veckorna börjar komma i fatt mig. Det har hänt så mycket.

Jag känner mig mentalt utpumpad. Gråter lätt och är allmänt grinig. Kan i och för sig ha mina ögonblick av kärleksregn men inte alls 12 gånger per dag (typ) som jag brukar. Jag börjar känna igen mina egna signaler. Det är dax att dra i handbromsen nu, helt klart och kliva ned på min plattform och läka. 

Jag känner mig ojordad. Nu är det tid att kliva ned och tänka på sådant som jordar mig och som får mig att känna lugnets smeksamma bris ofamna mig.. Jag hittade ett par bilder på google som får mig att drömma mig bort. Mio, din lilla buse, får mig oxå att tänka på annat och bara släppa allt och promenera i väg. Vi har gått tre timmar tillsammans han och jag idag. Benen och fötterna värker men det ger sig snart. 

Nä, nu ska jag njuta av bilderna, dricka upp mitt kaffe och släcka ned min butik för kvällen, tror jag.

Här skulle jag kunna sitta, länge. Bara njuta av solen, lukten och måsarnas skrik. Stenens energi lugnar mig då den vibrerar så sakta, så sakta.. Att få sitta vid en strand som denna är för mig helt underbart.

Tänk att få tuffa runt här. Jag älskar att åka så här, sakta. Att kunna luta sig ned och smeka havet med händerna. Då renas jag från irriterande tankar och negativitet. Jag fantiserar ofta om det och drömmer mig tillbaka till sommarens härliga dagar och kvällar.Jag saknar vår båt och längtar till första turen för våren...

 Ser ni hur mjukt vattnet är? Som att kliva ned i det mjukaste samhet..*suck* Hit tänker jag drömma mig i natt och simma i månskenet..

//Annelie

Vi gick en jättemysig promenad i morse. Var tvungen att visa upp honom för gölliga Svägerskan och kusinälsklingarna.. Det gick utmärkt men mina fötter värker fortfarande! Detta kommer ju får mig att rasa i vikt..ha!

Nu ska Evelina och jag ge oss iväg på en promenad. Hon måste oxå lära sig att hantera honom då hon självklart kommer att hjälpa till.

Ska se om jag hittar en kamera, kanske svärmor har en. Det är så mörkt ute, kommer sätta på mig reflexvästen! Whooo hooooo, the forrest, here we come!