Paula

31 december 2008 22:49

Oj, 17 år, du är härmed min idol. :-)
Imponerande. *ler* Grattis.

marion

31 december 2008 23:17

Ledsen, men kan bara inte låta bli att skriva igen!Jag förstår mer än du kan ana hur det är när ens barn väljer att fira storhelger med en "annans" familj typ flickväns/pojkväns, men det är nog så det ska vara, men ont gör det när någon fattas.Nyårskram (17år underbart)!

Annelie H

31 december 2008 23:23

Marion, varje gång du ger mig en reflektion eller ett avtryck av att du har läst vad jag har skrivit så blir jag alltid lika glad! Nu kan jag ju inte kommentera tillbaka till dig så jag gör det här!

Min son skulle ha varit här MED sin flickvän men eftersom vi blev sjuka blev det avblåst. Sonen har knappt varit hemma så han är inte smittad, då valde han flickvännens familj.. Tack för dina ord, de värmde och de behövdes..KRAM TILLBAKA!

marion

1 januari 2009 00:52

Tack Annelie! Du ska veta att det är inte för inte jag läser och tar in det Du skriver, mycket av det du har med gör intryck på mig och ibland behöver jag skriva några rader, än en gång, jag gillar dina dikter. Kram

Truddelutt

1 januari 2009 14:30

Härligt! Och Romantiskt!! Det visar ju att du betyder något för honom. *ler*

Har inga barn själv så kan inte sätta mig in i exakt hur du känner. Däremot har jag en syrra med två vuxna söner (25 och 28). Kommer ihåg hur jag kände det när jag började inse att de börjar bli vuxna och då jag förstod att jag inte kommer att träffa dem lika ofta som man gjorde när de var små osv. De fick ju ett eget liv så att säga. Speciellt i tonåren då kompisarna var viktigare än allt annat.
Det kändes konstigt och tungt för moster (mig alltså). Menar, de är ju det bästa jag har i mitt liv. Det värdefullaste.
Men så kom jag ju på att jag finns ju i deras liv iaf. Fast på ett annat sätt bara. Och vill jag träffa dem så finns de ju där och jag vet att jag är välkommen när jag vill.

Yvonne

1 januari 2009 21:14

Mmm... Dom frigör sig.
Men man glöms inte bort.
Det kan gå dagar när dom inte säger något speciellt om en. Dom umgås hellre med datorn, nån vän eller sitter och smsar.
Och plötsligt en dag så får man ett varmt ord eller en kram i förbigående...
Och så känner man att man betyder faktiskt något ändå! =)
Man är tryggheten för dom när det osar hett, när en kram behövs till tröst eller... Ja, du vet!
Men ibland känns det övermäktigt jobbigt när man märker att dom inte är små längre... Skrämmande...