Yvonne

19 december 2008 21:42

Innrst inne så vet du att det är ett klokt beslut Annelie. .. Du kunde inte gjort annorlunda, hur ont det än gör... Och Mio kommer ju inte må bra om han kanske tvingas bli inlåst så fort dina syskonbarn kommer och hälsar på... Eller hur...
Du kommer ALLTID finnas i Mios hjärta, precis som han kommer finnas i ditt!
För hundar, liksom människor, glömmer ALDRIG!
Kram på dig min vän!

M.

19 december 2008 21:45

Du är en så känslosvallande människa. Det är underbart att komma hit och känna på dina ord! Jag förstår att du är en sån som känner såhär.

Men du... Inte känna skuld! Det behöver du inte, du har inte gjort och kommer inte att göra något elakt. Kanske kommer du att tvingas svika Mio (eller kanske inte) men det är INTE DITT FEL!

En vän till mig hade en trevlig hund. Hunden gillade ALLA. Utom mördaren (en ytlig bekant till familjen som påstods ha dödat en annan). Och MIG. Hunden hatade mig, när jag kom på besök sprang han in under en säng och låg där och morrade oavbrutet tills jag gick.

Nu var detta en liten hund. Jag fick lov att bjuda den på choklad och sen gillade han mig också.

Men det löste sig.

Nu är ju små barn en helt annan sak, ett mycket viktigt ansvar så det är inte riktigt jämförbart, men... Hur som helst: Vad du än gör så gör du rätt. Du handlar av kärlek och omtanke. Du gjorde det när ni tog hand om Mio. Och om han inte får vara kvar är det av samma skäl. Kärlek, omsorg och omtanke.

Försök att mota bort skulden. Den har inte i dig att göra!

M.

19 december 2008 21:47

Jaha, nu läste jag nogrannare och ser att han är tillbakalämnad (ursäkta, jag hade lite brådis där...).

Ni gjorde helt rätt! Du vet det. Kanske Mio också vet det.

"susanne"

19 december 2008 22:08

Käraste Berit!
Du är så stark och kärleksfull och du vet vad som är bäst. Du har gett Mio kanske dom härligaste veckorna i hans liv och det kommer han alltid att vara dig tacksam för!Allt kommer att ordna sig, även om det är svårt nu.
Stora tröstkramar

Truddelutt kramar om Annelie

19 december 2008 22:12

*tårarna forsar ner för kinderna*
Förstår precis hur du känner!!! Skulle känna likadant. Precis likadant! :(
Kärleken till ett djur kan ju vara så enorm. Och det är ju en kärlek som man inte vill svika, precis som med alla andra kärlekar.
Usch, inte lätt det här med djur...
Kanske ville han bara visa att han tyckte han var över henne i rangordningen.
Men trots att du tycker att du svek honom så gjorde du ju ändå rätt. Du måste ju ha en hund som du kan lite på. En hund som går ihop med små barn.
Trots allt önskar jag dig en trevlig helg!
Passar på att skicka en STOR och VARM kram oxå!!!

marion

19 december 2008 22:24

Följ din magkänsla, den sviker oftast inte.Jag har hund och nästan alltid haft det,även varit instruktör ibland så mina ord till dig är, du tog emot honom med hjärtat det känner han-du ger ifrån dig honom med hjärtat det vet han, du har fattat ett förnuftigt beslut tvivla aldrig på det kännermeddigkramar

stort och smått

19 december 2008 22:41

Åh nej vad tråkigt... Men du vet att du gör rätt, även om det gör ont. Usch vad livet är jobbigt ibland...
*Krmar om*

anna

19 december 2008 22:57

Jag lider med dig systra mi =(

lotta

20 december 2008 08:26

jag tycker oxå du gör rätt. Bättre lämna tillbaka bums!! Bra! Inte kul att ha en hund man ej kan lite på runt barn..för man KAN inte ha koll jämt! Det ska vara kul att ha hund(tycker jag) tror inte det är roligt verkeb för dig eller hund att jämt ha stenkoll och vara beredd på det värsta. Det kan ju alltid gå toligt mellan barn o hund..MEN..OM det händer vill men iallafall inte stå där o säga att -jag förstod att det skulle hända så smånongom. Det ska mycket till innan jag skulle våga ta en STOR omplacering..just för att man inte riktigt vet..och skadan blir ju så mycket större..men om jag känner hunden o vet att den är bra?? Javisst..Jag skulle nog känna mig tryggare med en liten omplaceringshund om jag ville ha en vuxen..annars valpis, men det där måste man nog känna själv, jag har vääldig respekt för stora"okända" hundar , så jag kanske inte är rätt människa att säja..men kan inte låta bli;) TRÅKIGT för er att detta hände, men jag tycker somsagt att ni gjorde rätt! KRAM

camilla

20 december 2008 08:41

Du har tagit helt rätt beslut! Jag skulle ha gjort likadant!
Men såklart ett tråkigt och jobbigt beslut...

Många kramar!!!!!

rosalucia

20 december 2008 08:45

Vad sorgligt! Försår att du är lessen...
Vi har gjort samma "resa". Förra hösten tog vi emot en vuxen hund, jättesnäll och enormt lydig. Fin på alla sätt. Förutom då att det visade sig att han var dörädd för vår lilltjej...Vi försökte ändå, trodde det skulle gå över. Men efter två månader hamnade han i ett "trängt" läge (i soffan ensam med henne!) och bet henne i huvet (inte allvarlig dock). Då insåg vi att det var kört. Visst ska man passa barnen, men det är omöjligt att göra det jämnt. Det går inte att ha en hund man inte känner sig säker på. Så vi fick också lämna tillbaka den.
Och nu har vi ju vår lufshund (som vi fick som 4-månaders valp), det funkar bra. De lär sig av varandra. Och vovven får redan från början veta att lilltjejen står ÖVER henne i
rang, i alla situationer.
Man kanske inte måste ha en valp för att det ska funka; MEN absolut en vovve som är uppvuxen med barn!!!!