Tack för alla värmande kommentarer. Jag vet att jag gjort rätt, jag vet det bara. Nu ska jag bara handskas med känslorna. Jag fattar inte hur kärleken kan vara så lugn. Han sover nu i soffan. Helt galet.

Jag tänker inte bara på Mio, utan oxå på "ägaren". Det kändes lika bra för henne som för mig så hon är nog oxå i chock. Jag känner mig rutten där oxå och vi har pratat. Förlåt mig...

Lilla gumman, min lilla tjej sover nu sött i min säng.  Jag känner mig hedrad och så stolt och ärofylld över att hennes mamma lämnade över henne till mig. Nu ska jag krypa ned bredvid henne och titta på henne.

Återigen tack, jag gråter när jag läser era fina kommentarer och tankar. För mig är det helt otroligt att någon ens vill läsa min blogg och kommentera. varje enskild kommentar betyder så mycket. Era ord helar och öppnar mina ögon..jag bugar.

//Annelie

Det började så bra. Mio, min Mio. Idag, även fast det var lugnt omkring honom, även fast min plutta lämnade honom ifred och inte gick fram till honom så visade han tänderna, tyst och otäckt fast jag var bredvid. Han klistrade henne med blicken och sedan visade han allt. Jag hade Lovisa bredvid mig och hjälpte henne med handen, att klappa fint.

Jag är chockad, jag kan inte ha en hund som jag inte kan lita på. Jag tycker att jag har gjort allt rätt, gett honom space och en fredad plats, hållt människor borta, you name it. Men lovisa och små barn hör till mitt liv.

 Det kanske är bättre att skaffa en valp?

Just nu gråter jag igen. Kärleken har kommt tillbaka efter att ha lämnat tillbaka honom. mitt hjärta är krossat, likaså en massa drömmar och planer. Jag tog rätt beslut och jag tog det snabbt. Ni som vet mer om hundar än jag kanske har en annan åsikt, vad vet jag.. Ont gör det i alla fall, ont i själen och tårarna tar bara inte slut.

Mio, min vackra fina vän, jag har svikit dig. Jag gav dig ett hem, en strand, en skog och en massa tid. Långa härliga promenader, lek och sök. Jag ryckte bort det ifrån dig, snabbare än blixten. Det är nog inte ens ditt fel, din reaktion.. Men min vän, två veckor av mitt liv och du vann mig. Jag känner mig bruten och rutten.

//Annelie

Nu är dom snart här, mina bonusungar, våra kusiner, våra bästisar! Lilla gumsan har feber men vi "ignorerar" det. Gölliga svägerskan litar på mig och det känns så bra! Ett helt dygn ska dom vara med oss och nu får jag testa på att vara FEMBARNSMAMMA, whoooooooooo hoooooooooo!

Jag känner mig stark och härlig idag! Denna känsla ska jag rida på ett tag nu. Bara njuta ska jag och gosa in mig med lilltjejen, mitt lilla troll! Hon ska sova med MIG och kärleken får sova på soffan, ha! (sängen vår är bara 120cm). Killarna är oxå gosiga, självklart, men dom ska på Bandy så jag och snorpan blir alldeles ensamna ett tag.. :)

Nu ska jag ta en kopp kaffe, kolla in kärleken, flörta lite och vänta in älsklingarna..

//Annelie

Jag har nog inte hunnit smälta den rent barnsliga lycka jag känner från igår! Allvarligt, jag vinner ALDRIG någonting, ha!

Idag är en ny dag. En dag där städning, handling och Mio promis är jätteviktig! Kusinerna kommer senare, mina goa små pluttar! De ska sova över och bara vara med oss, jag längtar! Vi har precis kommit hem efter att ha ätit lunch tillsammans och nu ska Maximilians rum städas. Stampe ska få rent i buren och springa lös en stund innan rummet blir belamrat av barn..

Mio och Stampe har nosat på varandra genom buren. Jag väntar lite med att släppa dem lösa tillsammans då jag inte har någon erfarenhet ännu av kanin och hund. Någon som besitter kunskap om det, berätta gärna?!

Stampe "stampade" en gång, första gången de sågs och jag trodde Mio skulle skita på sig! Men det har inte skett igen och de var riktigt söta bägge två när de nosade..

Nä, nu kavlar jag upp armarna och städar på, wish me luck!

//Annelie