Först måste jag tacka Stort och smått, jag har fått en utmärkelse utav henne, whoooo hooooo! Det glädjer mig så oerhört!! Vad jag älskar att blogga, att skriva, att dela med mig av mitt liv. Inte trodde väl jag att någon skulle läsa om MITT liv, eller MINA tankar...

Jag är glad, men så oerhört trött. Måste bara visa några bilder som får mig varm och glad.. De är från i somras och jag hittade dem när jag kollade igenom korten på datorn:

Jag och lilla busan, lilla godingen. Vad vore mitt liv utan henne? Jag minns våra stunder i hängmattan. Varma, härliga stunder fyllda av kärlek och vänskap. Ja, hon är faktiskt min vän, denna underbara lilla varelse och kusin...

En sån talande bild. Mina killar, mina kärlekar. Vad jag njöt av att sitta på klippan och titta på dom. Maximilian kämpade och kämpade och kärleken pysslade med det som han älskar så mycket, fisket. Jag mådde så bra och kände ett sådant lugn denna dag, underbart att minnas nu i mörkret och kylan...

Min lilla gubbe, min tomte, ha! Vi packade en matsäck, knallade ned till lilla ön och fikade. Den här bilden får mig att minnas tankarna som myllrade. Lite KBT träning minsann! Att kunna sitta och bara njuta, supa in omgivningen och bara känna ro...

Nu hägrar Amelia och Karlavagnen...

//Annelie

Det går en epedemi, på jobbet, i skolan, you name it! Vilken dag jag har haft, wow! Den började som sagt var tidigt. Två kollegor borta, då var det bara jag kvar. Och jag som var tvungen att gå en timme tidigare, möte i "stan". Det fixade till sig, tack vare snabbtänkta kollegor och minskat barnantal, skönt!

Nu ska jag iväg, till familjeprataren. Just idag ska det bli så skönt och förlösande. Det är ordnat för Mio och för Maxen så nu kan jag pusta ut och åka iväg... Tack återigen för alla kramar..*bows*

//Annelie

Så många vackra och härliga människor det finns därute. Tack för alla kramar, de har värmt mitt hjärta och hjälpt mig genom kvällen.

Nu är det en ny dag. Nya möjligheter. Jag är uppe väldigt tidigt. Min öppning idag, förhoppningsvis den sista. I och med Mio måste vi ändra lite på rutinerna. Maxen följer med mig och kärleken tar ut Mio på långis nu på morgonen. Jag måste väcka lillprinsen och ha med honom till jobbet 6:15. Alltså Vi ÄR där så, helt galet!Jag har redan börjat att ropa på honom så smått..

Morgonkaffet smakar godare än vad jag trodde. Ute är det mörkt och kallt. 

Nu omfamnar jag dagen och tar nya tag.

//Annelie