Jag fick ett sms idag. Ett litet, fjuttigt sms som slog undan benen på mig, fullständigt. Strulet har vaknat, ruskats till liv och fyller återigen mitt trötta hjärta. Jag trodde det var över och att den delen av mitt hjärta var på vila. Jag hade fel.

Reaktionen från mig var stark. En våg av känslor, knappt hanterbara. Men vad gör man? Bara att bita tag i skiten och fixa det. En del av mig vill bara krypa undan och lägga mig ned och somna. Det är lugnt, jag överlever. Jag blir bara så ledsen när världen och klimatet ser ut som det gör i dag.

Jag skrek idag. Mina skrik ekande i grannskapet och skar genom märg och ben. Vem lyssnar då? Vem lyssnar på någon som biter ihop tänderna och beter sig som en varg påväg att anfalla? Ingen.

Jag är mamma, jag är mor. När rädslan tar över slås den "gamla" hjärnan på och jag blir arg, redo att slåss. Den har kallats reptilhjärnan och jag tror verkligen på det. Nu är jag lugn och åter i kontroll. Nu är jag redo att tala lugnt och sansat och att viska fram mitt förlåt.

Jag är en stark kvinna, jag vet det nu. Jag är så otroligt stark att jag i denna stund kan erkänna mig svag...

Nu behöver jag kramar, kramar i massor..

//Annelie