Jag hade inte tänkt att skriva något mer i kväll. Jag känner mig trött och lite ur gängorna. Det får man göra så det ororar mig inte. Det har gruffats lite i flocken i kväll och även under dagen. Maximilian har varit i sitt esse och mitt humör har inte varit det bästa. Det är ok men nu får det vara nog. Back to basic med rutiner, sovtider och mat. Inget socker eller flum. "Frågorna" han ställer just nu måste besvaras med fast och kärleksfull hand.

Vi är en varm och kärleksfull familj. Men ibland brakar helvetet lös och ingen kan hålla sams. Det är ok, så kan det vara ibland. Det hemska vore om man inte vågade erkänna, eller värre, se det. Vi ser det.  Vi gör något åt det. Vi försöker i alla fall.

Kärleken och jag gick ut med Mio i kväll. Då upptäckte jag fullmånen. Vacker och fulländad strålade den emot mig. Skrattade mig nästan i ansiktet och ruskade på sig. -Annelie, hade du glömt, hela din familj blir som tokig när jag är full.. Nu är vi på samma våglängd, kärleken och jag. Vi slöt fred med en kopp kaffe, toppad med chokladgrädde, mycket chokladgrädde. Underbart.

Nu väntar altanen på mig. Jag ska ta en välbehövlig måndusch och bara njuta.. Godnatt på er, wherever you are.. ;)

//Annelie

Nu är vi hemma igen efter att ha hämtat storsonen hos gulliga flickvännen! Han jobbar idag, duktiga han! Kärleken släppte av mig och Mio på byn så att vi fick en härlig promenad hem... Denna hund har knippit en stor del av mitt hjärta, han är så fin!!

   Så vacker...       

  Min nya kärlek!        Underbar!

Godmorgon... Det är tredje advent. Det enda vi har framme är några ljusstakar. Jag har begravt julstressen för flera år sedan. Jag mäktade inte med. Det är ljuvligt att kunna andas, sova, äta och veta att allt brukar lösa sig till slut i alla fall. Vi sitter alltid där, på julafton, och äter all god mat och öppnar fina klappar.

Våra ungar är underbara ungar. Jag minns julen för inte alltför länge sedan då det strulade till sig med min lön. Jag fick helt enkelt ingen lön. Dagen före julafton, inga klappar handlade, panik. Vi samlade i hop flocken, pratade med dom och förklarade helt ärligt att vi nästan var pank. De stora tittade på varandra och sedan sa dottern: - Men mamma, vi kommer väl att fira jul? Ja, svarade jag men ni kommer inte att få några julklappar nästan. Jaha, svarade hon igen, men bara vi får fira jul är JAG nöjd...

Jag tror att vi fixade julklappar till alla tre för totalt 500 kr. Det blev en lyckad jul. Så jag VET att allt löser sig. Jag vet vad det handlar om. För mig.

Kärlek och värme, familj och gemenskap. Att se ungarnas ögon då de öppnar sina paket, deras leenden. Tjafset vid julbordet om vad som är gott eller inte. Kalles jul. Ljusen, skuggorna då eftermiddagen faller. Då brukar jag fatta kärlekens hand och tyst titta på de våra. 

Jag välkomnar nu julen och tänder ett ljus.

//Annelie