Igår slog det mig. Det slog mig hårt och brutalt. Jag fick en insikt slängd i ansiktet utan förvarning. Jag väljer att berätta om den för jag tror att fler än jag kommer att gå igenom vad jag just gör.

Min son, min klippa, min kärlek. Han har vuxit upp till en ung man på 15 år. Det är en varm och känslig kille som alltid har varit väldigt öppen och glad! Han frigör sig. Han frigör sig brutalt och tänjer på banden som håller oss samman. Jag är inte längre hans allt, hans stora kärlek han skulle gifta sig med och aaaaaldrig lämna, ens för en sekund! (sagt någon gång i femårsåldern).

En ny kvinna har klivit in i hans liv, i hans hjärta. Jag trodde jag var hel med det, jag trodde att jag var en sådan där "modern" mamma med milsvidd acceptans. Jag hade fel. Inom mig kan jag känna mig lämnad, sårad, sviken. Det är inte längre bara MITT jobb att trösta, krama och hålla om.

Det har påverkat mig mer än vad jag har förstått sista tiden. (Tjejen han har är jättegullig!!)

Det har gjort mig nästan svartsjuk i bland då jag har utnyttjat min makt som förälder. Vrålat och gapat. Gråtit och skrikit. Jag kan ju med lätthet säga att storsonen har erfarenhet av "krävande kvinnor" numera vilket jag inte är det minsta stolt över.

Att allt detta sammanstrålar med annat "strul" har inte gjort situationen mycket bättre. Kanske hade denna brutalt smärtsamma insikt drabbat mig lite tidigare om inte allt hade hänt samtidigt? Jag kanske hade känt eller "sett" det tidigare, vad vet jag?

Jag har tur. Mitt hjärta är öppet, mitt sinne likaså. Jag tar emot denna insikt med kärlek och lättnad. Äntligen kan jag slappna av och vara den mamma jag nu ska vara. En tonårsmamma. En klippa och ett bollplank. Min roll är reviderad och nu ska jag växa in i den, med värme, kärlek och med kraft!

Jag höll min son i handen idag när jag berättade för honom hur jag känner och hur jag har funderat. Det var ett känslofyllt ögonblick. Starkt och vackert. 

När jag ser in i hans ögon ser jag mig själv. Så lika. Jag är så stolt, så oerhört stolt över att få vara HANS mamma. Nu bygger vi vidare från här och det känns nu både spännande och häftigt...

Min bästa "payback" fick jag förra veckan då han la sina händer på mina axlar, såg mig allvarligt in i ögonen och sa: - Mamma, du måste förstå..ALLA har inte en mamma som du, du måste förstå det...

//Annelie

Ps, jag hittade detta inlägg via en kommentar på en blogg, jag MÅSTE länka till den...  Har glömt vad bloggen hette men LÄS HÄR

Jag har sovit som en stock. Jag vaknade till någon gång vid elva när kärleken kom hem men bara för att glida in i lala-land igen.

Maxen vaknade HALVSEX, oh my.. Han kom till vår säng och snäste ett "flytta på dig" till pappa som självklart inte flyttade på sig, haa! Vår säng är "bara" 120 cm så det blir lite trångt att ligga tre. Det funkar ändå ibland. Vi låg till 6:00 när klockan ringde och nu är det full fart!

Idag har vi personalmöte. Det innebär att jag inte är hemma förren efter 7 i kväll. Har ingen lust alls men vi måste ju. Ska bli spännande att kolla in på avdelning då mina kollegor ändrade om lite igår när jag gick!

Nu ska jag krypa ned i soffan bredvid Maxen och dricka mitt goda morgonkaffe...

//A