Min mamma är här. Hon kom gåendes över den snöiga gårdsplanen med sin vanliga tygpåse i handen.

-brrrr, nu vill jag ha kaffe, säger hon och plirar med sina bruna ögon.

Jag har inget kaffe hemma. Jag får ringa svärmor som bor i huset bredvid. Hon kommer in med sitt pulverkaffe och där sitter vi och fikar, pratar livet en bra stund.

Mamma har självklart bakat. Hon har med sig äppelpaj till Maxen och en mjuk pepparkaka.

Det är så tryggt när mamma kommer. Just nu städar hon. Plockar och fixar, donar och grejar. Det är ok med mig. Jag vill att hon gör så. Hon vill göra så. Jag behöver oxå bli liten ibland och hon behöver känna sig behövd.

Ungarna älskar henne. Hon går upp och åker med tåget, tidigt ibland. Hon kommer kvällar och helger. Hon tar emot ungar som sover över och hon agerar tonårsmormor med mera.  Vad vore vi utan henne?

Vi ska hämta Maxen sedan, tror jag. Han blir så glad när han träffar sin mormor.

//Annelie

Jag har precis vaknat. När kärleken, sonen och lillsonen gett sig iväg i morse, då kröp jag tillbaka. Jag känner mig så fruktansvärt trött. Det är en trötthet som skär igenom ben och märg på något sätt.

Kanske är det medecinerna?

Värken är lite lite bättre. Det går åt rätt håll Smärtlindringen funkar, men jag mår illa. Jag trodde jag kunde jobba idag. Jag var till och med inne en sväng på jobbet i går när jag hade hämtat Maxi.Kärleken skakade på huvudet i går kväll när jag nämde det, han trodde inte det.

Min mamma är påväg. Min älskade gullig lilla mamma sitter på bussen och kliver snart av här.

Jag vill inte vara med om detta igen.

Jag är helt färdig. Idag har jag i alla fall ätit något. Jag var tvungen, jag fixar inte soppor och välling längre. Jag mosade fiskpinnar och potatismos och lutade huvudet medan jag åt.. vilken syn! Eve stirrade på mig som om jag kom från en annan planet. Vem vet, jag kanske gör det?

Senare åkte jag och kärleken till Macken. En blå påse med små kulor lyste mig i ansiktet. Polly. Frestelsen blev för stor, jag köpte en påse. Tänkte att det måste väl ändå pigga upp mig? Jag lade mig på höger sida i soffan och smaskade i mig HELA påsen tuggandes på rätt sida, ha!

Har haft ett djupt snack i kväll, kändes som om vi nådde varandra till slut.

Hoppas jag är ok i morgon bitti. Om inte så måste jag ändå ut och få ljus.

Godnatt.

Jag har tillbringat en halvtimme i telefonen.

Vi har pratat om arbetet som tonårsförälder och vad vi gör. Jag fick förståelse över att vi är i en situation just nu som är både svår och problematisk. Däremot är vi "med på tåget" som han sade, familjeprataren. Han sa att sättet vi handskas med "strulet" är väldigt bra. Han påpekade däremot att det inte tar bort smärtan och känslan av otillräcklighet.

Jag gillar vår familjepratare. Han ser oss för dom vi är och har stött oss under en väldigt lång tid, med uppehåll.

Mina tonåringar är underbara, härliga och "bra" människor. Men en utav dom är lite på glid. Ur "track". De flesta tonårsföräldrar råkar säkert utför det någon gång. När detta är över tänker jag skriva en bok. Jag kan inte sitta inne på dessa erfarenheter, jag måste dela med mig.

Min dotter, så vacker, så stark. Min son, så känslig, så mjuk. Min lilla plutt, så crazy och djup. Vad vore jag utan er, skitungar? 

Ikväll tänker jag kramas och "rå om".

Nu ska jag städa.

Värken är tillbaka men denna gång väntar inte jag för länge med att åka iväg. Smärtlindringen funkar på ett annat sätt oxå så jag är väl på rätt väg. Men attans vad detta tar upp mitt medvetande.

Kärleken tog med sig Maxen i dag, och lämnade honom tidigt. När klockan var 7:30 ringde hans fröken från 5-års (de börjar morgonen där). JAG HAR GLÖMT BADKLÄDER OCH MATSÄCK!!! 

Jag slängde in en Billys i micron, rörde ihop lite choklad och packade väskan snabbt och skickade den med stora syster.

Jag börjar bli knäpp känns det som. Nu behöver jag komma igång, få solljus, ordning i hemmet, bli värkfri HELT. Annars blir jag rejält deppig.

Tar nog en promenad senare.  Jag behöver ljus.

Mmmm...mumsigt!

Detta är min diet ett tag framöver. Nice eh? Kanske denna resa får mig att tappa några kilo, det skulle inte sitta fel!

Maximilian var överlycklig idag! Jag fick skjuts till pappas jobb. När jag klev in möttes jag av en skitig och lycklig Maxi. Hans pappa är mek och i dag så Maxen ut som en sådan han med!

Han berättade fort att han åkt brandstång och träffat brandmän och bla bla bla! Skitkul att se.

Provet åkte dem och tog. Maxen grät och grät men det gick bra till slut.. Så bara att vänta in och se om det var något konstigt eller inte.

På tandakuten drog hon ut tamponaden och sa att det såg bra ut, att det inte behövdes en till. Själv är jag skeptisk då det gör lite ont i dag, nu. Jag är välkommen igen om det strular till sig men då ska jag inte vänta med värken sa hon.. (hmmm). Jag ska inte äta mat med bitar i etc. Så ska jag skölja med medel. Bara det att blåsorna kommer nog utav medlet. Never mind, i´m all good!

Idag är Maxen med pappa på jobbet. Hur spännande kan det inte vara för en sexåring att få besöka en stor brandstation en HEL dag?

På lunchen ska de ta det kompleterande gluten provet. På fredag ska doktorn ringa och prata vidare.

Gluten, ja vad gör man då?

Nu måste jag ringa för att se hur det gick att ta provet. Med mig är ju Maximilian SKITJOBBIG när det gäller stick. Undrar hur det går med pappa...