Jag valde kärleken. Trots allt är han ju en del av mitt syre, och motion... ;) (skratt)! //Annelie

Utanför mitt fönster så lyser solen. Kan inte riktigt bestämma mig för om jag ska promenera till APT:t eller om jag ska ringa kärleken och be honom plocka upp mig. Det väger lite emellan, antingen frisk luft och motion eller 5 minuter med kärleken.

Båten ska tas upp ikväll så storsjuklingen får passa lillsjuklingen. Först ska kärleken hämta kusinerna och passa dem en kvart till gölliga svägerskan kommer med bussen. Som jag sagt så många gånger förut, familjen ÄR så viktig. Häromdagen, igår rättare sagt kom hon, svägerskan PRECIS när jag behövde det. Hon kom till jobbet mitt för att hämta sina barn. Hon tog med sig min Maxen. Vad vore jag utan henne??  Det är mysigt att ha kusinbarnen på jobbet, även om de inte går på min avdelning. Jag får ju kramar av dem VARJE dag!

Jag borde ta en dusch nu//Annelie

Ja, då var det dax igen. Maxen vaknade imorse på ett uruselt humör. Jag tänkte att jag måste vara bestämd, det ÄR ju bara EN dag kvar sedan är han ledig i tre dagar! Han gormade på att han inte var frisk etc vilket jag självklart kopplade ihop med att stortjejen är hemma och är DUNDERFÖRKYLD.

I alla fall så slängde jag in örontempen i örat på honom utan att riktigt rikta den rätt och sa att han inte har ngn feber och att nu är det dax att gå upp!

Upp kom han och jag gjorde hans välling. Vad händer, jo han sitter ju där och hänger, ungen MÅR ju faktiskt INTE bra. Jäklar tänkte jag och tog fram örontempen igen... 38.0 på morgonen, feber, javisst! Denna gång dubbelkollade jag faktiskt även genom att ta i rumpan oxå. Bara ringa jobbet och anmäla vab.

Fan, en dag från att jobba tre veckor i sträck.

Han är förkyld, lite hängig men ändå vid gott mod. Tjejen låter som om hade en gurka uppkörd i näsan (skratt).

Själv mår jag skapligt. Tanden värker men jag har faktiskt vant mig. Kroppen kliar, det är dax för en omgång nässelutslag känner jag. Jag är redo, ha! Det blir i alla fall bättre och bättre.

Jag längtar till lördag.

//Annelie

Jag vet att livet ibland är jobbigt, svårt och svart. Jag vet att man ibland vandrar planlöst omkring i en förvirrad dimma som får en att totalt tappa fotfästet. Vi finns här, för att leda, guida och älska. För att älska er vad ni än gör och hur ni än gör. Sålänge jag andas finns jag här.

Ibland kan man gapa, skrika, ja till och med svära och slänga ur sig saker man ångrar lika fort som de lämnade läpparna. Det är så, livet. Om ni blundar, om ni stänger era vackra blå så känner ni kärleken som flödar,ni SER kedjan som sammanhåller oss. Det är tufft, men tryggt. Ni sliter er loss och det SKA ni göra.

Jag ser er som fjärlien jag visade dig härom kvällen, minns du? Du är min fjäril. Jag vill inte sluta handen om dig för då dör du. Jag vill se dig utvecklas för att sedan flyga iväg och ibland komma tillbaka.

Vi finns här men vi måste respektera varandra. Vara ärliga. Det klarar vi. Jag älskar dig, du underbara tonåring.//Mamma

Idag vaknade jag nog inte på rätt sida. Är morgonförkyld men känner mig lugn då det ialla fall igår blev ok ju längre dagen gick. Hormonerna mina spelar upp mig och jag känner mig som en fräsande katt.. Jag kanske ÄR en fräsande katt just nu!

 Storsonen vaknade inte heller på sin bästa sida så vi brakade ihop det första vi gjorde....Grrrrrr

 Han har tappat pluppen till den där "saken" han har i läppen så han är helt förtvivlad och skyller på mig. Igår satt han och karvade i ett värmeljus, i min säng, vilket gjorde mig sur. Jag frågade honom om han ville att JAG skulle göra så i HANS säng? Han bara muttrade.. I alla fall så tog jag ljuset och en gaffel och gjorde likadant (med ett leende faktiskt)! Han gör nog aldrig om samma grej igen.... Han påstår att när han fixade sin säng ramlade pluppen ur!

Well, anyhow..idag är en ny dag och jag ska försöka skärpa till mig...*suck*

Läste i Amelia igår om att bloggen och vilken funktion bloggen fyller. Det stämmer...//Annelie

Nu lägger jag mig, med nya Amelia. Jag har längtat ända sedan vi kom hem och den låg i brevlådan.. Haaa!

Pratade med min äldsta vän idag, på msn. Vi ska träffas snart, fan det känns bara SÅ roligt!

Förkylningen känns HELT ok nu. Jag är redo för Karlavagnen och Amelia..//Annelie

Just nu känner jag mig ok. Dricker grönt te från "gröna teimporten" och lagar en mustig köttfärssås med MYCKET vitlök i. Allt för att mota Olle i grind. Tack ni underbara för hållna tummar!

Det är snorigt på jobbet. Men positivt tänkade har större kraft en vad man kan ana så jag kör med det.. Jag SKA gå på fest!!!!!

Vi har inte varit på fest tillsammans på väldans länge. Det kommer inte att finnas ett spår utav ungar hemma och hela söndagen kan vi mysa och lata oss. Om jag känner mig själv rätt kommer jag väl sakna dem vid 9-snåret men tanken är kul.. (skratt). //Annelie

Ja, här sitter jag igen. Tisdag morgon och det är jättetidigt. Det är min öppning idag och jag brukar vara på jobbet cirka 10-15 minuter över 6.

Jag känner mig snuskigt trött. Näsan är täppt och jag frös sådär lite extra när jag klev upp. Håll tummarna för mig att jag inte brakar ihop nu efter de två "kurer" jag stoppat i mig pga den förbaskade visdomstanden...

ZZzZzZZZz...tänk om det ändå vore lördag! Jag MÅSTE hålla, jag kan inte bli sjuk nu. Vi ska på fest på lördag!!! Jag längtar verkligen och ikväll ska jag prova ut kläder hos gölliga svägerskan. 

Godmorgon på er..//Annelie