Jag vet att livet ibland är jobbigt, svårt och svart. Jag vet att man ibland vandrar planlöst omkring i en förvirrad dimma som får en att totalt tappa fotfästet. Vi finns här, för att leda, guida och älska. För att älska er vad ni än gör och hur ni än gör. Sålänge jag andas finns jag här.

Ibland kan man gapa, skrika, ja till och med svära och slänga ur sig saker man ångrar lika fort som de lämnade läpparna. Det är så, livet. Om ni blundar, om ni stänger era vackra blå så känner ni kärleken som flödar,ni SER kedjan som sammanhåller oss. Det är tufft, men tryggt. Ni sliter er loss och det SKA ni göra.

Jag ser er som fjärlien jag visade dig härom kvällen, minns du? Du är min fjäril. Jag vill inte sluta handen om dig för då dör du. Jag vill se dig utvecklas för att sedan flyga iväg och ibland komma tillbaka.

Vi finns här men vi måste respektera varandra. Vara ärliga. Det klarar vi. Jag älskar dig, du underbara tonåring.//Mamma

Idag vaknade jag nog inte på rätt sida. Är morgonförkyld men känner mig lugn då det ialla fall igår blev ok ju längre dagen gick. Hormonerna mina spelar upp mig och jag känner mig som en fräsande katt.. Jag kanske ÄR en fräsande katt just nu!

 Storsonen vaknade inte heller på sin bästa sida så vi brakade ihop det första vi gjorde....Grrrrrr

 Han har tappat pluppen till den där "saken" han har i läppen så han är helt förtvivlad och skyller på mig. Igår satt han och karvade i ett värmeljus, i min säng, vilket gjorde mig sur. Jag frågade honom om han ville att JAG skulle göra så i HANS säng? Han bara muttrade.. I alla fall så tog jag ljuset och en gaffel och gjorde likadant (med ett leende faktiskt)! Han gör nog aldrig om samma grej igen.... Han påstår att när han fixade sin säng ramlade pluppen ur!

Well, anyhow..idag är en ny dag och jag ska försöka skärpa till mig...*suck*

Läste i Amelia igår om att bloggen och vilken funktion bloggen fyller. Det stämmer...//Annelie